De foro manligen fjärran efter guld...

Arkeologi

En historisk berättelse om utlandsfarare från Östergötland under vikingatiden

av Jan R. Asph
 

Englands erövring av Knud den store

Ög 111
”LANDERYDSSTENEN”
Landeryds kyrka
Linköpings kommun 

På runstenen, Ög 111, som sitter inmurad i södra tornmuren av Landeryds kyrka, berättar Väring om den tragiska händelsen som drabbade familjen någon gång mellan åren 1015 och 1016.

Som så många andra hade även bröderna Tjälve och Väring i Landeryd, hört ryktet att prins Knud i Danaväldet behövde modiga och vapenskickliga män för att kunna ta sitt arv, England, i besittning. Genom handelsmän och andra hörde de sig för om vilka möjligheter som kunde yppa sig om de hörsammade prins Knud och anslöt sig till honom. Av allt att döma blev svaren de fick över förväntan. Den äldste av de två bröderna, Väring, bestämde sig för att utrusta ett eget skepp, med manskap och allt, och ansluta sig till Knud. Det kunde han göra eftersom det var han som var familjens överhuvud sedan föräldrarnas död och tidigt på våren 1015 var bröderna på plats i Limfjorden på Jylland. 

Tyvärr blev den yngre brodern, Tjälve, dödad under striderna med engelsmännen och vid hemkomsten reste Väring stenen på det gamla gravfältet.

uirikR resti stan eftiR þialfa bruþur sin trak þan ar uaR miR knuti

”Väring reste stenen efter Tjälve sin broder, den dräng som var med Knut.” 

Kanske var det Väring som lät bygga den första träkyrkan på platsen för sin del av den stora danagälden som utbetalades 1018? Det är heller inte helt otroligt att han hade med sig några engelska präster på hemfärden. Det fanns nämligen en kristen träkyrka här i slutet av 1000-talet.

 

Ög 68
Ekeby kyrka
Boxholms kommun 

Stenen är numera rest inne i kyrkans vapenhus. Stenen är troligen ristad i början av 1030-talet och upprest någonstans i omgivningarna runt Ekeby. C.F. Nordenskjöld förmodar att den bro som åsyftas är den som väster om kyrkan leder över Svartån. 

suina karþi bru þesi eftiR ouint bruþur sin han uas uesteR tauþeR i uereks kai-i

"Svena gjorde denna bro efter Övind sin bror. Han blev västerut död på Värings skepp." 

På denna sten hör vi talas om Övind, som följde med Väring till England. Tyvärr stupade även Övind under striderna i England. I Östergötlands runinskrifter skriver Erik Brate att det troligen är samma Väring som omtalas på Ög 111 men vi kan inte vara helt säkra, även om sannolikheten är ganska stor.

 

Ög 103
Kaga kyrka
Linköpings kommun 

Stenen är flyttad från dess ursprungliga plats som troligen var i närheten av Kaga kyrka. Området har länge varit befolkat och var redan på 1000-talet en mycket gammal bygd och relativt tätt befolkat. Familjen hade troligen sina ägor i närheten av nuvarande kyrkan. Numera är stenen inmurad i södra delen av kyrkan, närmare bestämt i vapenhusets östra mur på utsidan. Alla tecken tyder på att stenen är ristad under första delen av 1030-talet. 

tufi raisti stain þinsi iftiR liþbufa faþur sin

”Tove reste denna sten efter Lid-Bove, sin fader” 

Det ligger nära till att anta att Bove fått namnet liþbufa därför att han efter Knuds maktövertagande kom att tillhöra dennes livvakt som kallades thingalid. Det var en stor utmärkelse att bli upptagen bland dessa utvalda kämpar. Knut krävde att de skulle utmärka sig både till det yttre och till det inre vilket betydde att de själva måste satsa en stor summa pengar på sin klädsel och utrustning varför många av hans trupper istället valde att resa tillbaks till Sverige med den intjänade solden efter det att den sista danagälden år 1018 utbetalades.

Hemma i Danmark hade Knuds äldre bror Harald blivit kung efter Faderns, Svend Tveskäggs, död borta i England. Knud var bara en yngre son i kungahuset och som så många av den sorten var han tvungen att skapa sig en egen karriär utanför fädernelandet. Knud beslutade sig därför att försöka fasthålla vad fadern hade efterlämnat i England och började så snart som möjligt att samla en här som kunde hjälpa honom med hans krav. Hans förfrågan om deltagande fick genklang över hela Skandinavien, i hans här fanns det nämligen både danskar, svenskar och norrmän. Om han fick någon hjälp av sin broder Harald är ovisst, men säkert har denne haft intresse av att hjälpa Knud, om inte annat för att få honom så långt från Danmark som möjligt.

Väl i England trädde Knud i förbindelse med inflytelserika kretsar uppe i norr, kretsar som var fientligt inställda till kung Æthelred. Dessa kretsar hade ett par år tidigare stöttat fadern och några av dem hade även stöttat Knud efter Svends död. Bakgrunden kan verka lite komplicerad. Fram till 1006 hade kretsen runt Æthelred varit någorlunda konstant, styret hade varit präglat av rådet (Witan) med jarlar och biskopar vars inflytande berodde på deras ålder och erfarenhet. Men så 1006 mördades en av de ledande jarlarna, Ælfhelm av Northumbria och hans två söner, Wulfhead och Ufegæt blev berövade synen. Den som låg bakom dessa ogärningar var en þegn från det västliga Mercia med namnet Ædric, senare känd med tillnamnet Streona, och under de närmaste åren fick Ædric och hans familj allt inflytande överkungen.

Vid sitt framträngande förrådde Ædric även kungens son, Edmund i hans första äktenskap med en dotter till Ælfhelms släkting. Genom sin moder hade Edmund godsintressen i Nordengland. Dessa intressen blev förrådda då Ædric 1015 mördade två ledande herrar i Nordengland, Sigeferth och Morcar, varpå kungen konfiskerade deras egendomar.

Det var alltså i det närmaste uppror i England, då Knud kom hit med sin flotta 1015 och Knud visste hur han skulle utnyttja dessa motsättningar. Han valde en dotter till denne Ælfhelm, Ælfgifu av Northampton (han blev alltså släkt med prins Edmund) som sin älskarinna och utnyttjade därmed den motvilja, som fanns i stora delar av Nord- och Mellanengland mot Æthelred och kretsen runt honom.

Ædric kom genom sitt handlande att uppfattas som en opålitlig och mycket hal människa. Han har fått ett eftermäle som förrädaren över alla förrädare – men hans handlande kanske ska ses som en desperat kamp för att överleva. Kung Æthelreds stjärna var dalande och som maktfaktorerna var måste det i framtiden bli antingen prins Edmund eller Knud vid makten. Kung Æthelred hade visserligen söner med sin andra hustru, Emma, men de var ännu för unga för att göra sig gällande. Och både Edmund och Knud var förbundna med Ædrics fiender. Kanske var det inte så underligt om Ædric var tvehågsen om var hans chanser till överlevnad var som störst. Hans intresse måste ha varit att kampen mellan Edmund och Knud skulle hålla på så länge som möjligt, men samtidigt ville han gärna vara på segrarens sida när kampen väl var över.

Han satsade först på Edmund och gick samman med honom mot Knud, som startade sin kampanj i Sydengland, men då deras härar var förenade kunde de inte enas så Ædric anslöt sig till Knud istället. Det slutade med att Wessex böjde sig för Knud och gav hans här underhåll fram till julen.

År 1016 drog Knud först till Mercia, där det misslyckades för Edmund att uppbåda en styrka mot honom. Edmund drog då till Northumbria för att gå ihop med jarl Uhtred, och nu väntade alla, säger krönikan, att de skulle gå mot Knud. I stället drog de sig mot det västliga Mercia och härjade. Johannes av Worcester menar, att de inte vågade ta upp kampen mot danskarna, men i verkligheten hade deras mål varit Ædrics hemmaplan, som nästan var deras egen. Knud utnyttjade tillfället och drog norrut mot York, alltså till Uhtreds land, och då blev Uhtred tvingad att skynda sig hem, men situationen kunde inte räddas. Han måste, med alla northumberna, underkasta sig Knud och ge gisslan.

Edmund anslöt sig nu till sin fader i London och dit begav sig också Knud som inledde en belägring av staden och mitt under denna belägring dog kung Æthelred. Londonborna och de stormän som befann sig i staden, hyllade nu prins Edmund som hans efterträdare. Några få dagar senare hyllade emellertid en annan församling av stormän, som representerade en större del av landet, Knud som kung i Southampton.

Men Knuds belägring av London misslyckades och han led nederlag mot Edmund i flera slag. Edmund lyckades att återerövra Wessex och hans stjärna steg så högt att Ædric fann tiden mogen att återigen byta sida. Detta skedde när Edmund, för fjärde gången på raken, hade gått segrande från ett möte med Knud vid Otford i Kent, säger krönikan, som fortsätter: ”aldrig hade man gjort något så dumt som till att ta den mannen till nåder igen!”

Knud fördrevs till ön Sheppey i Kent och härifrån satte han igång ett simpelt plundringståg genom Essex in i Mercia. Men så plötsligt vände sig krigslyckan till Knuds fördel. Edmund, som hade samlat allt vad landet förmådde mobilisera för att jaga dansken ut ur landet, mötte dem i Essex vid Assadun – och blev besegrad! Ædric var på Edmunds sida men drog sina styrkor ut ur striden på ett tidigt stadium. Det var säkert ett svårt dilemma för honom; vem den egentlige segerherren än blev, hade denne ingen användning för Ædric mer.

Bägge sidor som var utmattade av de många striderna kom till slut överens om att dela England. Edmund fick Sydengland, Knud de nordligare delarna. Men som för att bevisa arrangemangets ohållbarhet dog Edmund ”Järnsida”. Slaget vid Assadun (troligen Ashdon i Essex) stod den 18 oktober och den 30 november dog Edmund. Härmed hyllade även Sydengland Knud som kung.

Knud ställdes omedelbart inför ett antal problem. Till en början delade han upp England i fyra jarlsdömen, i verkligheten en uppdelning som kom att stämma med de gamla kungadömena, Northumbria, Mercia, East Anglia och Wessex. Han tog själv hand om Wessex, medan de andra gick till Eirik Haakonson, Ædric Streona och Torkel Höge. Ædric var inte längre behövd och blev dödad i slutet av 1017.

Ett annat problem var de överlevande medlemmarna av den engelska kungafamiljen. Æthelreds barn med den normandiske Emma, Edward och Alfred befann sig i Normandiet, så dem kunde Knud inte göra något åt, men prins Edmunds två söner måste han göra sig av med, så att dessa inte skulle kunna göra anspråk på tronen. Det berättas att han skickade dem till sin halvbror Olof Skötkonung i Sveaväldet med besked om att Olof skulle skaffa dem ur vägen men han kunde inte låta döda dessa båda oskyldiga barn som inte hade gjort honom något utan skickade dem vidare till Ungern där de sedan levde till de långt senare vände tillbaks till England.

I slutet av 1017 skickade Knud bud till Normandiet efter Emma, Æthelreds änka, för att gifta sig med henne. Liksom att Knuds första förbindelse, med Ælfhelms dotter, hade en klar politisk förankring har man menat att äktenskapet med Emma också hade politiska förtecken; meningen var säkert att neutralisera hennes bror, hertig Rickard II med avseende på Emmas och Æthelreds söner, vars sak kanske Rickard kunde göra till sin. Äktenskapet skulle alltså vara ett klokt politiskt beslut. Det var det möjligtvis också men inte helt som man hade tänkt sig. Mycket tyder nämligen på att Rickard inte bekymrade sig om Emma, och Emma bekymrade sig inte speciellt över sina söner (då Edward ”Bekännaren”, Emmas son med Æthelred, 1042 äntligen fick sin faders tron, försvann modern omedelbart ut i mörkret). Istället ingick hon ett avtal med Knud där det stipuleras att deras gemensamma barn skulle ärva England och gjorde på så sätt sina barn med Æthelred arvlösa, precis som Knud gjorde med hans och Ælfgifus. Efter Knuds död arbetade Emma för deras gemensamma son Hardeknut. Knuds idé var alltså att Emma skulle fungera som värn mot sina egna söner och mot sin bror.

Knuds nästa problem var den stora hären som hade hjälpt honom att erövra England. Den hade han ingen användning för längre, och det skulle vara en för stor börda för England att upprätthålla den. Den måste alltså demobiliseras, och för detta ändamål skrev Knud ut den största danagälden i historien, 72 000 pund till vilket skulle läggas till 10 500 pund speciellt från London. Han behöll endast fyrtio skepp hos sig i England och deras manskap kom att utgöra hans berömda tingalid, en truppstyrka som han ställde mycket stora krav på beträffande uppträdande, klädsel och utrustning.

Man ska nog inte tro att Knuds maktövertagande inte medförde några förändringar för England. Striderna under 1015–1016 hade kostat många människor livet. Krönikan berättar att efter slaget vid Assadun hade hela Englands adel gått förlorad. Landet hade redan lidit svåra förluster och det avspeglades i den krets som omgav Knud då han började fungera som engelsk kung. Det skedde stora förändringar inte bara inom den högsta ledningen bland biskopar och jarlar, utan också bland vanliga stormän. Det kom naturligtvis också att bli stora förändringar i godsbildningen. Den stora manspillan bland den jordägande aristokratin gav plats för nytt folk, inte bara danskar utan även engelsmän som förstod att vara lojala mot Knud. En man som Goodwin, gift med Styrbjörn Starkes sondotter Gyda, blev jarl i Essex och deras son Harald blev kung i England 1066. Denne Goodwin hade avancerat från nästan ingenstans till positionen som en av Englands toppar.

1019 drog Knud till Danmark och tillbringade vintern där. Anledningen var förmodligen att hans bror Harald hade dött, och Knud kunde överta makten även där men det var också andra problem som måste åtgärdas. Vid demobiliseringen av den stora hären 1018 hade Knud översvämmat marknaden med arbetslösa ”vikingar” och detta innebar naturligtvis en fara för att andra skulle ta deras kompetens i anspråk och använda dem för att gå i krig mot Knud för att kanske avtvinga honom danagäld. Vi vet också, att han strax efter sitt maktövertagande måste nedkämpa en sådan flotta på trettio skepp.

I ett brev, som Knud skrev från Danmark till England, där Torkel Höge förestod styret i hans frånvaro, hävdar Knud att han löst detta problem. Hur han löst detta skriver han inte. Men hur han än gjorde så lyckades Knud att hålla England fri från flera vikingaangrepp. De arbetslösa vikingarna fann istället andra arbetsmarknader; vikingatågen österut får ett starkt uppsving de närmaste åren och i Konstantinopel hade väringgardet sin blomstringstid. Många vikingar tog tjänst hos den östromerske kejsaren och deltog i hans många krig i Medelhavsområdet.

 

Författare: Jan R. Asph
Inlagt av: Kulturarv Östergötland
Kommun: Linköping
Ort: Föreningshuset Fontänen