Ulla Rolander, 1933-

Personer/Livsöden, Berättelser/fenomen

Tankar under handarbetets gång.

Nu tänker jag skriva ned händelserna ur mitt liv, inte för att jag tycker det är något märkvärdigt med det, utan för att jag tycker det är roligt och finner stor glädje i att skriva. Via radion uppmanades vi att berätta om vår uppväxt, och det nappade jag på förstås.

Denna berättelse ingår i projektet Min historia.

Jag älskar också att laga mat, men allra mest och den största glädjen finner jag i att handarbeta, göra allehanda slags handarbeten; både nyttosaker och saker att njuta av. Sticka, virka, tova och sy på maskin. Det finns hur många möjligheter som helst. Fantasin och kreativiteten stimuleras och man tänker så bra under handarbetets tillkomst.

Vilka möjligheter, när man har ett stort nystan framför sig. Man kan göra någonting av det, förhoppningsvis är det så med livet också. Jag har kommit fram till att mitt liv kan liknas vid ett nystan, som far hit och dit och innehåller många olika kulörer. Här får ni följa med mitt nystan på en del äventyr.
Bild: Nystan i en korg.

Mitt nystan for iväg med min syster och mamma och pappa till Tyskland, då jag var nyss fyllda ett år. Det hela började med att min tyske pappa och svenska mamma träffades då min pappa på arbetets vägnar hamnade i min morfars verkstad. Den enda som kunde tyska var min mamma, som hämtades som tolk (hon läste tyska i skolan). Ni förstår nog att det sa klick, och eftersom han gick till sjöss, Hamburg-Amerika-linjen, så flyttade vi till Hamburg och bosatte oss där.

När jag var 6 år (1939) bröt kriget ut. Min pappa hade nu bytt arbete, och vi flyttade till Ruhr-området. Där hamnade mitt nystan mitt i händelsernas centrum, eftersom där fanns alla råvaror, som Tyskland behövde för sitt krigsmaskineri. Vi bodde i Gelsenkirchen; därifrån har jag hemska minnen, vi kom kriget väldigt nära. Varje kväll fick jag lägga mina kläder i en viss ordning, för att kunna klä mig fort och i mörkret, och fort ner i skyddsrummet. Jag minns skräcken så väl, varje gång man hörde larmet. Vi hade sovplatser, men av rädsla kunde man ju inte somna i skyddsrummet. Nästa dag fick man sörja sina lekkamrater, vars hus blivit bombat den natten. Mat var det ont om, vi åt ofta bara stekt gul lök på en brödbit. På så sätt blev min mamma väldigt sjuk; hon hade ätit något olämpligt, och fick gulsot. Då skickades jag för tillfället till en moster och morbror i Wien, så nu har min tråd hamnat i Österrike.
Bild: Ulla Rolander som barn.

Där var allt som i himmelriket, både i fråga om mat och lugn och ro. Varje dag gick moster Jenny och jag till kolonilotten och skördade frukt och grönsaker. Där lades grunden till mitt matlagningsintresse. Jag var nyfiken och hjälpte till att tillaga maten. Fick även inblick i att odla, gör det till husbehov, men har väl inte så värst gröna fingrar. Min längtan efter mamma, pappa och syster gjorde att vi så småningom återförenades. Min mamma kom och hämtade mig. Innan hemresan var vi i "Prater", ett slags tivoli och park. Vi åkte "Riesenrad" och "Spöktunneln".

Jag frågade mamma om hon var lika rädd som jag när vi kom ut ur tunneln. Det finns annat som jag är mer rädd för, sa hon men det förstod jag inte då, men med facit i hand håller jag med. Krig är rena helvetet, och vi har inte lärt av erfarenheterna. Titta så det ser ut i världen idag. Stackars alla oskyldiga offer, så mycket lidande för att några vill ha makt och pengar.

Ännu ett nytt arbete gjorde att vi flyttade. Nu bar det av till Königsberg (nuvarande Kaliningrad), där pappa skulle arbeta på varvet. Nu rullade mitt nystan väldigt långt. Eftersom min pappa farit till sjöss i många år, hade han många vänner som kom och gick. Mitt minne är att det till en början var många glada fester hemma hos oss, när kaptenerna la till med sina båtar. Vi bodde i ett fyrafamiljshus, där det fanns jämnåriga kamrater att leka med. Vi lekte mycket, och började skolan. Det roligaste vi visste, var att leka på våra vindskontor, när det var dåligt väder. Där föddes nog uppfinningsförmågan och fantasin, för där fanns en uppsjö av grejor och pinaler. Inga färdiga leksaker här inte. Vi fick filtar att bygga kojor av, kartonger blev affärsdisk; vi samlade växter och sparade gamla förpackningar och burkar. Vi barn märkte nog inte, att faran kom allt närmare, och att kriget fanns runt omkring oss.

Det kom efterlängtade paket från Sverige med delikatesser som sill, kaviar, knäckebröd, godis. Vilken lyx och vilken glädje! Till en födelsedag kom det också en docka, som var något alldeles extra, för hon var mjuk i skinnet. Mormor hade också gjort fina dockkläder, ja till och med en vit päls. Detta var min bästa ägodel och en chokladask med rosor på, i den hade jag mina bokmärken. Skolvägen var lång (inga skolskjutsar, ingen matbespisning). Vi fick ha med smörgåsar och dryck hemifrån. Vi var tvungna att passera ett zigenarläger på väg till skolan, och hungern drev dom att ta vår matsäck, dom hade det nog ännu svårare än vi. Ibland hade man tur, och fick åka med någon hästskjuts som skulle åt samma håll, då räddade man matsäcken. Min mamma var till lägret och gav dom mat, för att ordna fri lejd genom lägret. Som tack fick hon en zigenardräkt, som var så fin, att jag minns fortfarande hur den såg ut. Vit blus, svart väst med snörning, vacker, vid, röd kjol med blanka mässingsknappar i nederkanten. Jag var fin på en underbar maskerad, och även när vi spelade teater, vi ungar.
Bild: Handgjord docka bland växterna i blomlådan.

Ett tragiskt bud kom 1941, att min mormor hade dött, och vi var jätteledsna allihop. Håller det på att bli trassel på mitt nystan? Nu syns det mera tyska soldater i området. En kväll bombas Königsberg sönder och samman med fosforbomber, hela staden brinner ner. Vi ser ifrån vår horisont när kyrktornet rasar, hus faller ihop och många människor flyr för sina liv. Dem kommer till vårt område, vi bor lite utanför staden. Kriget har kommit närmare, det hörs dova och mullrande ljud på avstånd. Min pappa förflyttades nedåt landet, och vi blir lämnade åt vårt öde. I radion uppmanas vi att fly och söka skydd, för ryska trupper är på frammarsch. Men hur och vart? Här hade nog tråden kunnat brista, om vi inte haft sån tur. För vem kom till undsättning? Jo, en av pappas vänner från sjöfarten råkade komma av en ren tillfällighet. När han insåg vår belägenhet, erbjöd han oss en plats på sitt skepp Isaar som skulle neråt landet. Visserligen ovanför maskinrummet, men det såg ut att bli vår räddning. Nu hör det till saken, att även en annan kapten var i våra trakter, han förde befäl över systerskeppet Lech, och han tyckte att vi skulle acceptera hans förslag, det skulle bli bekvämare ombord hos honom.
Bild: Leksaksdjur

Nu gick vi nedför gatan, till båten som låg vid varvet, en sista gång; resan som skulle föra oss till säkerhet. Jag bar min ryggsäck på ryggen, och gasmasken över axeln. I ryggsäcken låg min docka, dockkläder som jag fått av mormor. Vid transporten skadades dockans ben, men jag fick ett plåster att laga med. Mamma hade uppmanat oss, att packa det viktigaste och det hade jag också gjort, plus mina bokmärken. Nu var det bråttom, fönstren var trasiga, och gardinen fladdrade till avsked. Det var med stort vemod man lämnade allt, nu var vi på flykt. Här kunde tråden ha brustit, om vi inte hade låtit oss övertalas att byta skepp, För Isaar gick på en mina och förliste med man och allt. Vi såg förfärliga tragedier utspelas i vattnet framför våra ögon, detta är minnen som jag bär på hela livet.

Stackars alla dagens barn, som växer upp i krigets våld, som inte har en chans till en trygg barndom och barndomsminnen värda att minnas. Vad ska dom tänka om oss, när dom blir vuxna. Många av upplevelserna kommer först, när man själv blivit mamma och mormor eller farmor. Då först förstår man vad det innebär att vara i ett sånt kaos och vilka konsekvenser ett krig för med sig. Jag skulle inte vilja gå från hus och hem, för att några kapitalister ska tjäna pengar på krig och utsätta oskyldiga människor för så stort lidande och onödig förödelse.
Bild: Leksakshäst.

Vi landsattes i Stettin efter vår strapatsfyllda resa, med dessa hemska bilder på näthinnan av vår båtresa. Nu skulle vi till släktingar i Wittenberge. Vi hamnade på fel sida av Elbe, så till Sverige var det omöjligt att komma. Ingen trafik fungerade och broarna var sprängda, så fötterna fick användas flitigt. Efter en lång vandring, nådde vi vårt mål. Framme var också engelsmännen, och amerikanerna, som hade Elbe som slutmål. Där skulle dom invänta den ryska armén. Dagarna i ända sköt dom med raketer. Vi letade efter blindgångare och som skydd hade vi grävt en bunker i sanddynerna, där vi satt när dom sköt som värst. I en lada bodde pojkar i 12-15 års ålder (Hitlerjugend) som skulle försvara Tyskland in i det sista. Ladan blev träffad av granater, och pojkarna ropade efter sina mammor. Min mamma var där och förband och tröstade de sårade.

Så tog ryktet fart, att amerikanerna hämtade höga tyska militärer i roddbåt, så vi gjorde också ett försök. Vi ville så gärna hem till släkten i Sverige. Vid flodkanten stod tyska militärers bilar kvarlämnade, med laddade pistoler i handskfacket, för ev. självmord; dom ville inte hamna i ryssarnas händer. Vi blev inte medtagna i någon båt, men vi blev överraskade av ridande kosacker och ryska tanks. När dom upptäckte pistolerna, roade dom sig med att skjuta över och vid sidan av våra huvuden. Då föll min mamma på sina knän, och bad om mitt och min systers liv. Denna upplevelse blir jag nog aldrig kvitt, den får jag dras med hela mitt liv. Känslan nu när man själv är mor är mycket starkare. Min syster fördes bort till kommendantens hus, och var borta i flera dagar. Vi letade men fick ge upp. Men överallt finns det människor med hjärtat på rätta stället, kanske hade han en egen dotter hemma i Sovjet (16 år), för en av soldaterna hjälpte min syster ut till friheten, hon lyckades fly genom att rullas in i en matta och bäras ut. Hon förenades med oss, tänk vilken stor ögla det blev på min garnända nu.
Bild: Dekorationsdockor på bordet.

Kriget upphörde äntligen, och vi uppmanades, att samlas för att skickas hem till respektive hemländer. Men så enkelt var det inte för oss, som kom från ett neutralt land, vi hade inte samma förutsättningar som andra flyktingar. Återigen hade vi turen på vår sida. Vi lärde känna en driftig, energisk, dansk kvinna, som helt enkelt bytte ut våra svenska flaggor till danska och sydde fast på våra jackor. Denna företagsamma kvinna, läste också upp namnen på listan över dom som skulle få passera över den provisoriskt lagade bron. Hon hjälpte den ryske soldaten med listan, läste upp våra namn först av alla (enligt överenskommelsen). Vi gick först, fast våra namn inte var registrerade alls. Jag fick en chokladkaka på andra sidan bron, som jag ofta tänker på. Solidariteten och hjälpsamheten mellan flyktingarna var stor och vi ställde upp för varandra. Först fördes vi till ett uppsamlingsläger i Belgien och efter fjorton dagar till Danmark. Tänk, så berest mitt nystan blivit, men under så tragiska betingelser. När vi sen landade i Malmö, kysste vi marken vi stod på, vi var i Sverige.

Där möttes vi av släktingar, som tog emot oss med öppna armar. Snart nog reste vi till släktingar i Norrköping. Jag började skolan, min syster fick arbete likaså min mamma. Fick en liten lägenhet, svenska lärde jag mig genom lekkamrater och en lärarinna, tillika min moster. Det enda som grusade tillvaron - då visste vi inte om min pappa levde eller var han fanns. Men en dag, när min mamma och syster skulle ut och shoppa, så kom han bara gående på Vattengatan, utan att vi fått ett livstecken från honom. Glädjen blev stor, och jag hämtades från skolan. Min pappa hade tagit sig till Sverige, i en gummiflotte, med hjälp av sina kompisar från sjöfartstiden. Han landade på Valdemarsudde och liftade till Norrköping. Började arbeta på Karlsro varv och byggde och reparerade skepp.
Bild: Lapptäcke.

Man kan säga att cirkeln var sluten, och vår familj började bygga upp ett nytt liv. Mitt nystan fortsätter att rulla på. Jag tar examen, och efter några år gifter jag mig vid tidig ålder, men det är en annan historia. Mitt nystan består av växtfärgat ullgarn av hög kvalitet, då inspireras man, och man uppnår ett gott resultat.

Mitt mönster är följande, bra att veta för fortsättningen:
Lägg upp maskor = man föds
Öka maskor = man gifter sig
Öka maskor i sidan = jag får barn
Fasta och räta maskor = allt går sin gilla gång
Vridna och aviga maskor = osämja och tråkigheter
Luftmaskor = drömmar och önskningar
Stolpar = något att lägga på minnet och komma ihåg
Ta av maskor = sjukdom och elände
Maska av = dödsfall

Här följer fortsättningen, när jag fått upp farten:

Nu fortsätter mitt nystan att rulla, medan tankarna återföds, och inspirationen verkar vara i topp. Mina föräldrar flyttar till Gävle, där min pappa börjar arbeta på varvet. Som ett under får jag stanna i Norrköping och söka arbete efter examen. Det trodde jag aldrig, eftersom min pappa var väldigt sträng, fordrade ordning och reda och hård disciplin. Jag hjälpte ofta till på kolonilotten som vi hade. När han var på gott humör, var det lättare att förhandla till sig längre utegångstider. Jag fick ofta gå hem före mina kompisar när vi var på någons party. Kom jag för sent vankades det smörj eller utegångsförbud helgen därpå. Skötte också mycket av hushållsarbetet eftersom jag kom hem först på dagen efter skolan. Men jag hade ingen veckopeng, men min mamma smusslade till mig en chokladkaka då och då.

Min pappa lärde sig inte mycket av krigets undvarande, som att ta igen förlorad tid, nu när vi återförenats. Han ställde allt för höga krav, kanske detta var orsaken till att jag ville komma hemifrån och trotsade givna regler och utsatte mig för vissa risker. Det inträffar en händelse, av privat natur, som jag inte vill berätta om, det ligger så långt bort i tiden och har ingen betydelse i dagens läge. Jag blev gravid och övergiven. Mina föräldrar sa upp bekantskapen med mig av denna anledning. Så nu gällde det att stå på egna ben, vilket jag lyckades med över förväntan. Jag var 18 år, skaffade ett hyresrum med utsikt åt gården, slitna möbler, men billig hyra. Min stränga uppfostran och krigets villkor hade väl både för- och nackdelar. Kunde laga mat, sköta hem och pengar. Det dröjde emellertid inte länge, förrän jag träffade min nuvarande man, han var charkuterist och jag arbetade på kontoret i samma företag. Vi flickor hejade på laget, som spelade bordtennis i korpen. Vi umgicks mer och mer, och tänk nu har vi varit gifta i över 50 år.
Bild: Docksamling.

När vi bestämt oss för giftermål, flyttade jag hem till mina blivande svärföräldrar. Snällare svärmor kunde jag inte ha fått, hon satte värde på att jag var noga och kunde ta i. Hon hade själv tjänat piga, gått i den hårda skolan. Förr la sig föräldrarna sig i vad man skulle välja för yrke. Helst hade jag velat bli skolköks-lärarinna eller handarbetslärarinna. Nu är det två hobbys, som jag trivs med. Den 22 september 1951 var dagen som vi gifte oss. Då skickade vi en inbjudan till mina föräldrar, som tackade ja. Allt gammalt groll glömdes och vi umgicks igen. Efter giftermålet blev jag hemmafru, hade nu en liten pojke. Det var vanligt med hemmafruar på den tiden. Inte för att makens lön var stor, så man hade extrajobb och höll nere utgifter genom att baka, sy, sticka och leva billigt. Vi bar tidningen i 17 år bl.a. Det var kanhända en fördel för barnen att någon var hemma, under förutsättning att mamman trivdes med det och att hon inte kände sig isolerad och ensam.

I möjligaste mån vill man ha egna valmöjligheter. Det går tyvärr inte i dagens läge, nu är levnadsstandarden så dyr och då måste man vara höginkomsttagare. Med en medelinkomst, måste båda bidra med försörjningen. Därför förstår man ju dom ensammas dilemma. Vi började så försiktigt med 1 rum och kokvrå, spartansk möblering, men det var i alla fall vårt eget. Så 1955 var det dags att lägga upp en maska till (ni kommer ihåg vad det betyder) för då fick vi en pojke till. Nu blev vi erbjudna en lägenhet i riksbyggen (en tvåa). Vi räknade över vår ekonomi och våra tillgångar, vi skulle satsa på en insats, och dyrare hyra. Tack vare tidningsutbärning, klarade vi av ett litet lån. Jag åtog mig att laga arbetskläder från makens arbetsplats. Oftast på kvällarna när barnen sov. För att ytterligare förbättra ekonomin, åtog jag mig att städa kontoret där maken arbetade, ofta på söndagarna. Även en trappuppgång i fastigheten städade jag en gång i veckan. Hjälpte också chefens fru med veckostädningen en gång i veckan, mot ringa betalning. Hjälpte också andra s.k. fina familjer. Jag skulle kunna beskriva vari det fina låg, i en särskild bilaga. Jag skulle aldrig kunna behandla folk så, som dom gjorde. Tack och lov tillhör man inte det fina folket. Bl.a. fick man inte sitta och äta vid samma bord, dom trodde väl att man inte stängde mun när man åt. Jag minns också julklappar jag fick. Två jästa ansjovisburkar som jag kastade för att inte smutsa ner mitt eget nystädade och julpyntade hem.

Vi gick iland med projektet. Vi hade inte råd med resor, vi försökte att undvika onödiga utgifter. Så småningom köpte vi en liten bil, (Volkswagen) som döptes till “Garibaldi” efter en frihetskämpe. För nu kände vi oss fria. Tänk, packa picknickkorg, och kunna ta sig ut i naturen, vilken lycka, vilka glada barn. Vi åkte till Sörsjön och badade och trakterna härikring. En semester åkte vi till Eskilstuna djurpark, naturligtvis vår egen djurpark också. Hälsade på släkt och vänner och mamma och pappa som nu flyttat till Kvarntorp utanför Örebro på grund av nytt arbete (gasutvinning). Nystanet rullar på och åren likaså.

Grabbarna växer och skaffar sig olika intressen, fotboll är extra roligt. År 1967 kom det åter en ny maska på handarbetet, den här gången blev det en efterlängtad flicka och lyckan var fullkomlig. Hon föddes i maj på självaste morsdag. Vår granne erbjöd sin trea, då dom skulle flytta till hus. Nystanet behövde inte rulla så långt, lägenheten var i samma farstu, på samma våningsplan. Vi gick igenom vår ekonomi återigen, vi slog till även denna gång. Vi bor fortfarande i den lägenheten, men oj vad hyran har stigit sedan den 15 februari 1960. Vi skaffade också telefon, det var inte så vanligt på den tiden, man kände sig lite stolt när man sa att man hade egen telefon. För att inte tala om när vi köpte den första TV:n, det var j rena mysteriet, och vilken glädje, för oss som sällan gick ut och roade oss.

Jag minns när vi samlades hemma hos oss och tittade på fotbolls-VM 1958. Det var helt ofattbart och jätteroligt. Vi hade ihopläggaskiva och umgicks på ett familjärt sätt. Vi tittade t.o.m. på tillfälligt avbrott (det hände ofta på den tiden) för att inte missa något väsentligt (med lite överdrift). Men visst, TV inskränkte på samvaron. Förr träffade man sina vänner, spelade kort (Canasta bl.a.), spelade spel (Monopol), men det blev alltmera sällan. En kväll i veckan avsattes för syjunta med väninnorna, vi handarbetade faktiskt. Man såg fram emot att avnjuta någon film på kvällen, när barnen somnat. Det var som en sorts belöning efter dagens slit. Vi hade bestämda tider, och behövde lite egen tid. Nu är ju barnen på dagis en stor del av dagen, och då umgås familjerna på andra villkor, och läggningstider förskjuts. Till fredagskvällarna bakade jag eller lagade något extra gott, det behövdes inte så mycket för att sätta piff på tillvaron. Vi umgicks också med makens arbetskamrater, dansade och hade trevligt. Även personalfester var populära där vi var med i revyer och underhöll.

När minsta barnet uppnått lämplig ålder, började jag arbeta utanför hemmet. Först deltid, för att hinna med både hemmet och arbetet. Det är ju rätt vanligt även i dag, att kvinnorna drar största lasset med barnen och hemmet. Där har vi inte kommit så långt som det vore önskvärt med jämställdheten.

Får ett erbjudande att arbeta med en autistisk pojke, som hans personliga assistent, vilket jag åtar mig och erfar att det är mycket intressant och givande. Genom kontakter med BUP och psykolog får man många nya erfarenheter. Inte blir det sämre av att jag får vara på en Waldorff-förskola med honom, enligt önskningar från hans mamma. Där inhämtar jag också många nya upplevelser som jag har glädje av i livet. Jag har blivit mer kvalitetsmedveten och känner större engagemang för andra människor. Där råder det stor omtanke och givmildhet och enkelhet. Man uträttar många uppgifter tillsammans. Följde även denna pojke till en Waldorffskola där jag fick inblick i hur bra det kan vara i skolan. Så efter några år började jag arbeta som dagisfröken, vilket är ett härligt yrke, så jag hamnade rätt till slut. Där fick man verkligen användning för sin fantasi, leda kurser att tillverka dockor, lära barnen virka och sticka bl.a.
Bild: Fyra Waldorff-dockor.

Barnen växer, spelar fortfarande fotboll och skaffar sig yrken och skaffar sig också flickvänner. Lite knutar blir det väl på mitt garnnystan, men vilken familj dras inte med övergående intermezzon, som man får försöka att lösa upp. Den familj med mer eller mindre svårigheter existerar nog inte; det viktigaste är att finna lösningar på problemen.

Så flyger dom ur boet, en efter en, det blir tomt, den populära musiken (Clearwater Revival) och Bee Gees tystnar. Samtidigt är man ju medveten om att utvecklingen är sådan, det är vår uppgift som föräldrar att lära dom stå på egna ben. Vi äger inte våra barn, vi har dom bara till låns. Vi har andra idoler som vi spelar nu, Allan Edwall, Cornelius, Fred Åkerström och när vi dansar blir det Sven Ingvars. Men kvar har vi vår sladd, vår flicka. Hon spelar Ebba Grön och David Bowie och hans gelikar, så nog har vi hängt med i musiken. Det har jag nytta av när jag försöker lösa melodikrysset. Själv har jag förkärlek för Bruce Springsteen och Elvis Presley, dom har jag lyssnat på så länge. Det dyker upp favoriter hela tiden bl.a. Leonard Cohen och Vaja con Dios, sist men inte minst Monica Zetterlund och hennes kompisar Hasse och Tage. Speciellt Tage med sina underfundiga texter, han var före sin tid i sin satir.

Redan när pojkarna fortfarande bodde hemma, och var i tonåren, började mina föräldrar att visa på att hälsan inte var vad den skulle. Trots sin unga ålder, dör min pappa i en hjärtinfarkt 61 år gammal, och min mamma samma år i en elakartad cancer, 56 år bara. Det blev ett känsloladdat hektiskt år med många resor till Kvarntorp och hjälp i en stor trädgård. Min pappa dog i januari och jag ställde upp så gott jag kunde. Såg också till att mamma sålde huset, och flyttade till Norrköping, skötte henne också hemma hos oss enligt hennes önskan. Här kan man säga att mitt nystan var rejält tilltrasslat. Fredagen den 3 augusti blev hennes lyckodag, enligt hennes egen önskan. Då tog lidandet slut. Då hade hon fått strålning i höga doser och cellgifter. Trots allt detta hade tumören spridit sig. För pengarna som vi ärvde, lovade vi att skaffa ett sommarnöje för barn och barnbarn. Det löftet har vi uppfyllt, och det är där jag sitter och skriver detta.

Ett drömställe vid en insjö, där man hör småfåglar alldeles intill. En härlig sommarkväll kan man sitta på altanen och höra lommen ropa, se svanarna simma och gäddorna slå. På avstånd hör man glada barnröster när dom badar. Allt är så berikande och nära. Här rinner nya krafter till. Det blir många avmaskningar på mitt handarbete, min syster dör vid unga år bara 52 år, i samma hemska sjukdom som min mamma. Även mina svärföräldrar avlider, men har uppnått högre åldrar, men saknaden är stor. Som väl är går livets tråd både hit och dit. För att förebygga alla sorger, så följer här andra glada händelser; livet går vidare, och nu är det dags att lägga upp nya maskor, ja flera maskor i rad. Vi blir väldigt glada åt barnbarnen och engagerade i livets efterrätt. Vi har lekt mycket, och överfört en del av våra barndomsminnen på denna generation. Mycket kojor har det byggts och många affärer har sålt billigt, många knappar har blivit fina skatter. Det har bakats mycket kakor, och chokladbollar har nog rullats i otaliga mängder. Men tiden går fort, nu är alla åtta barnbarnen tonåringar.
Bild: Insjöbad.

Jag är glad att jag inte är ung (sjöng Zarah Leander), jag håller med. Jag tycker att allt går med sån faslig fart, då skulle nog mitt nystan fara hit och dit. Utvecklingen går så fort, det skapar bara onödig stress. Stackars generation som får exmera en massa saker, som dom egentligen inte behöver. Många grejor tillverkas utan att det finns behov, bara för att tjäna pengar. Tänk på mobiltelefoner, nya modeller och funktioner. Man hinner knappt blinka, så är en modell omodern. För många blir det en ödesdiger skuldfälla eller så blir de utsatta för överfall. TV, video och datorer som exponerar en massa våld och pornografi, det verkar som om kontroll och regler inte hinner med. Sen klankar vi på ungdomen för att dom tittar på det, istället borde vi ju se till att sånt inte tillverkas eller köps upp och visas i tv. Det måste ju ändå vara vi vuxna som har ansvar för saker, och om dom används rätt. Och till rätt ändamål är det förträffliga hjälpmedel. Varför slösa resurser i onödan, varför åka till månen, när vi behöver tänka på våra medmänniskor på jorden istället.

Sånt är viktigt, att lära våra ungdomar att vara solidariska och rädda om varandra. Gärna visa respekt för dom gamla, och för dom som är annorlunda. Framför allt, se till att leva i fred med varandra. Ta pengarna som krigsmakten slukar, ge till U- länderna, men se till att dom kommer i rätta händer. Ge dom en chans till självhjälp, så kan vi på sikt utplåna fattigdom och svält. Religionen ställer också till onödiga problem, vi måste bli mer humana med våra olikheter. Men om vi är mer solidariska, så eliminerar vi en anledning för terrorister och krigshetsare. Vi måste se till att inte handlingskraften och den egna handlingskraften går till spillo, den risken finns, när dom matas med så mycket färdigt konstruerat material och när dom andra tänker åt dom. Detta är vad jag önskar mig av framtiden för barnbarnens skull.

Jag har bra kontakt med barnbarnen, dom kommer och fikar på väg hem från skolan och då pratar vi om allt möjligt, ibland är kompisar med. Även på landet gör dom nedslag, när fiskelyckan ska prövas och bad står på programmet. Ofta står grillning på menyn, trevligt och gott. Nu till åren kommen, sätter man sätter man stort värde på barn och barnbarn. Där kan man få en hjälpande hand med diverse saker man numera inte klarar av själv. Nu gör sig krämporna påminda, i allt kortare intervaller. Onda knän (allt spring i trappor) kärlkramp, maken ser dåligt, två kroppspulsåderoperationer. Och har svårt att gå, men vi ger oss inte. Vi säger att jag är hans vita käpp, och han är mitt stöd. Huvudsaken är att vi stöder varandra. En annan viktig sak, är att ha ett socialt skyddsnät, som att ha vänner som lyssnar när det är motigt, eller som kan glädjas med en, när det finns fog för det. Att göra något vettigt på sin fritid (det har man som pensionär), jag går på sykurs inom PRO och keramikkurs på ABF. Träffa likasinnade är viktigt, då får man bekräftat att man inte är ensam med sina s.k. problem, och att fler har krämpor att dras med.
Bild: Ulla Rolander.

När jag summerar mina år fram till nu, så är jag i det stora hela nöjd, men politikerna måste värna om rättvisorna så att det inte blir som på den s.k. goda tiden, för den var inte alltid så god. Vi måste också se upp med att inte girigheten sätter krokben för oss. Nu får mitt nystan ligga och vila sig, så får framtiden utvisa, vad som ska hända. Kanske mitt handarbete avslutas, och någon för traditionen vidare, eller repar upp och återanvänder garnet till något nytt. Kanske lägger någon nystanet i kistan, när det bär iväg, för ett barnbarn sa, glöm inte glasögonen när du dör, så att du kan se oss från himlen. Att dom tror att jag ska hamna där, tar jag som en komplimang.

Alla borde nog någon gång sätta sig ner och fundera, om värderingar man haft fortfarande står pall, och vad man värderar extra högt eller varför man ändrat ståndpunkt. Viktiga saker att fundera över. Det kan också träda fram personer, som förut inte har märkts, men som nu visar sig vara av stor betydelse och som blir en god vän, som man kan ha som bollplank och förtrogen. Så är det i mitt fall, en svägerska, som är min tvillingsjäl. Vi har samma åsikter om mångt och mycket, men kan ge tröst och råd till varandra. Man kan tyvärr också uppleva motsatsen, någon som man trodde var sin vän, och man blir besviken och ledsen.

Nu tackar jag för ordet, lite finns det kvar i mitt nystan, vi hoppas, att det räcker till fler handarbeten.

Ursäkta stavningen, hej och tack!

 

Författare: Ulla Rolander, hösten 2005
Inlagt av: Kulturarv Östergötland
Kommun: Norrköping
Ort: Föreningshuset Fontänen