Ingrid Rauger, 1925-

Från ensamstående mamma till egna barnbarnsbarn.

Det stormade den natten när jag föddes i det lilla fiskartorpet på Södra Finnö. Det var den 29 oktober 1925. Mina föräldrar hade tidigare samma år flyttat till ön. Pappa var målare och arbetslös. Mamma hade sedan ungdomen en del kontakter på ön. Här fick nu pappa arbete med att måla och tapetsera hos öborna. Men när alla stugor var nymålade och uppiffade blev han tvungen att söka sig tillbaka till Norrköping. Mamma bodde en tid kvar på ön, men hon vantrivdes. Det blev ensamt och besvärligt. Det var långt till handelsboden och några vägar fanns inte så det blev till att ro. Flickebarnet fick ligga i en låda i båten. Sommartid gick det väl an, då kom släkten och hälsade på, men höst och vinter var besvärliga. Vid skolavslutningen 1926 döptes jag i Emtö skolhus. Det var långt till kyrkan så öborna fick klara av sådana förrättningar när prästen kom ut till öarna. Jag var då åtta månader och kallade prästen för pappa.

Lyssna 

Denna berättelse ingår i projektet Min historia.

1927 flyttade så den lilla familjen till Norrköping. De fick hyra övervåningen till villa Charlottenborg i Skarphagen. Pappa, som var mycket musikalisk, spelade dragspel och sjöng i kör. Från åren i Skarphagen har jag inte så mycket egna minnen utan mest hörsägen. Det fanns ju inga kommunikationer till förorterna på den tiden, så det var långt att gå, när man skulle in till stan. Skarphagen var då en liten lantlig idyll. Jag minns att vår hyresvärd hade gris. Mammas systrar, som var förlovade, kom ofta med sina fästmän ut till oss och hälsade på. De sov ofta över och då bäddades syskonbädd på golvet i rummet.

Mamma hade en moster som bodde i Stockholm. Det var en dam med mycket bestämda åsikter om hur både vuxna och barn skulle uppföra sig. När mammas två systrar skulle gifta sig och ha dubbelbröllop, skulle jag vara brudnäbb. Mamma hade gjort ett fint diadem åt mig av tygblommor. Så kom moster Hulda och fick se det. "Vad är det där för dumheter. Spöka ut flickan på det viset passar sig inte!" Det var bara att rätta sig efter det och lägga undan diademet. Det var det enda minnet jag har av det bröllopet.

Vid den tiden, jag skulle tro att det var 1930, flyttade vi till Taborsberg. Även där hyrde vi övervåningen i en villa. Mitt första minne därifrån är när jag glädjestrålande kom in till mamma och ropade: "Mamma, mamma jag har fått en lekkamrat, men jag vet inte om det är en pojke eller flicka." Det var en flicka, som hade en rund sjömansmössa. Vi blev mycket goda vänner och jag var mycket tillsammans med henne och hennes syskon. Även Hagaområdet låg på den tiden litet avsides. Det var villabebyggelse och till och med en bondgård som gränsade till Stockholmsvägen. Efter något år i Taborsberg flyttade vi till Fredriksdal. Där var mamma född och där bodde en del av hennes syskon. Där vi bodde fanns två bostadshus och en trädgård. Trädgården var inhägnad och dit hade hyresgästerna inte tillträde. Det var många som handlade "på bok" i affärerna, men inte mina föräldrar. Mamma var duktig på att hushålla och kunde många gånger "trolla" med de resurser hon hade. Pappa gick ju ofta arbetslös på vintrarna men han ville inte att mamma skulle arbeta. Hans mor blev tidigt ensam med tre barn och fick lov att ta fabriksarbete. Arbetsdagarna var långa och barnen fick klara sig själva till en stor del. Därför ville pappa inte att mamma skulle arbeta utan vara hemma och sköta hemmet. Hon sydde våra kläder, bakade allt bröd och lagade god mat. Jag kan ännu minnas vilken fest det var när vi fick gröna ärter med spicken sill. Det var torkade grönar ärter, som fick ligga i blöt över natten, och sedan fick koka hela dagen på järnspisen. Eftersom mamma var hemma lagade hon ofta "långkokt" mat såsom rotmos, ärtsoppa m.m.

På somrarna åkte vi ibland till Södra Finnö och hälsade på familjen Käcker på Slättö. Det var ett helt äventyr. Ångbåten "Maria" gick från Saltängsbron och färden tog nästan en hel dag. Båten stannade vid många bryggor. Den fraktade varor till lanthandlarna och även boskap. För det mesta var det sena kvällen när vi kom fram till Slättöbryggan där farbror Kalle väntade med häst och vagn. När man sedan vaknade morgonen därpå av att separatorn klingade kändes det i hela kroppen att man var på LANDET! Det fanns inte telefon eller elektricitet på ön. För det mesta blev det bara en vecka i paradiset för pappa hade inte längre semester. Senare hyrde vi ett torp ute i Åby då pappa ville att mamma och jag skulle få vara på landet hela somrarna. Sommaren innan jag skulle börja skolan råkade jag ramla och fick vänster arm mellan ett par stenar. Jag hade mycket ont men man gick inte till läkare i onödan på den tiden. Efter två veckor blev armen blå med en stor knöl under armbågen. Mamma tog mig då till lasarettet där vi blev mottagna av doktor Stapelmohr. Det var en mycket barsk herre. Han spände ögonen i mamma och sade: "Den här armen är ju av!" Jag blev fastspänd med läderremmar på en bår och så började doktorn bryta armen tillrätta. Det gjorde mycket ont men jag tordes inte skrika. Efter en stund tittade doktorn på mig och sa: "Är du så här snäll alltid?" Jag fick sedan armen spjälkad med en metallskena. I sex veckor fick jag ha det på det viset och under den tiden började jag skolan. Det var på Marielundsskolan där pappa och mamma en gång hade vigts i församlingssalen. Mamma och hennes syskon hade förresten också gått i den skolan. I 1:a och 2:a nollan, som det kallades, var vi både pojkar och flickor i klassen. Därefter delades vi upp i flick- och pojkklasser. I 3:e klass fick vi en lärarinna som hette Anna-Lisa Hylander. Det var mest arbetarbarn i klassen, men det fanns undantag. En flickas pappa var handelsresande och de hade piano hemma. En annan pappa var kontorist och det var ju också litet "finare". I klassrummet intill oss gick en pojkklass. Deras lärare var snar att ge örfilar. Han kallades "Kräftan" för han var så röd i ansiktet. En gång var det en pojke i hans klass som hade gjort något fuffens. Han fick som straff sitta en hel timme i vårt klassrum framme hos fröken.

Den enda underhållning vi hade hemma var när pappa spelade dragspel. Det var väl inte alla gånger så roligt. Han kunde inte läsa noter utan tog ut låtarna på "gehör". Både pappa och mamma var litteraturintresserade och jag började tidigt att låna böcker på biblioteket. Pappa deklamerade ofta långa dikter bl.a. ur "Fänrik Ståhls sägner". Mamma lånade Moa Martinsons böcker och själv läste jag "Mor gifter sig" och "Kyrkbröllop" i 10-årsåldern.

Släkten var stor. Mamma hade sex syskon och pappa två. Det var ofta bemärkelsedagar som skulle firas och då samlades hela släkten. Pappa var mycket uppskattad på alla tillställningar. Han höll tal, spelade dragspel, berättade historier och sjöng visor. Det var roliga visor som "Motorcykelvisan" men även "Konvaljens avsked" och "Långt bort där näckrosen blommar".

Alla Valborgsmässoaftnar sjöng kören i Idrottsparken och på 1:a maj i Folkets Park. 1:a maj gick pappa alltid med i demonstrationståget som gick från Nya Torget till Folkets Park.

I mitten av 30-talet blev pappa sjuk i tuberkulos och kom till Kolmårdssanatoriet. Det blev en svår tid för hela familjen. Jag tror att pappa var med i en frivillig sjukkassa så mamma hade väl några kronor till hjälp. När jag fick följa med och hälsa på pappa fick vi träffa honom utanför sjukhusområdet. En gång smugglades jag in på salen. Det var en medpatient till pappa, som var sängliggande och hade hört mycket talas om mig, som ville träffa mig. Pappa blev frisk och kom hem efter knappt ett år och började arbeta igen. I maj 1936 föddes min bror. Jag var då 10 år. Vi flyttade till en större lägenhet på Fredriksdalsgatan. Där hade vi två rum, kök och tambur. Några bekvämligheter fanns inte, bara kallt vatten och dass på gården. På hela Fredriksdalsgatan var det långa trevåningshus med mycket lägenheter. Efter något år flyttade vi igen. Den här gången till Pilgatan 6. Det var en trevlig fastighet. Där bodde vi granne med ägarinnan.

Pappa hade börjat hosta igen och verkade inte frisk. Han hade fått en sådan skräck för Sanatoriet så han vågade inte gå till en läkare. I början av november 1938 kom mammas syster och svåger hem till oss en kväll. Pappa tog fram dragspelet och Ivar och han sjöng. Jag minns att de bl.a. sjöng "Helgdagskväll i timmerkojan". Mamma var så glad och sa till mig: "Hör du, pappa sjunger!" Dagen därpå gick han som vanligt till sitt arbete. Jag hade då börjat i realskolan. Eftersom jag inte hann hem på frukostrasten hade jag med mig smörgåsar som jag fick äta hos en kamrat. Den här dagen hörde vi ambulansen när vi satt och åt. Jag förstod inte varför jag blev så orolig. När jag kom hem fick jag veta av en grannfru att mamma var hos sin syster och att jag skulle gå dit. Det var pappa som ambulansen hade hämtat. Han hade fått en stor lungblödning när han var på väg från ett arbete till ett annat. När mamma talade om för mig att pappa var död, har jag en känsla av att jag sa "Jag vet". Nu stod mamma ensam med två barn. Jag var 13 år och min bror drygt två år. Hon hade ingen utbildning och ingen arbetslivserfarenhet.

Det blev en del praktiska bestyr. Jag fick följa med mamma och välja kista och så måste vi ju ha svarta kläder. Mamma måste ha sorghatt med lång slöja efter ryggen och en kort slöja över ansiktet. Svartklädda måste vi gå minst ett halvår. Till begravningen skickades inbjudningskort. Samling sker i sorgehuset stod det. Som brukligt var, låg en matta av hackat granris utanför porten på begravningsdagen. Kistvagnen drogs av hästar och vi följde efter i bilar. Det var många som följde pappa till graven.

Vi blev nu tvungna att flytta och hamnade i Västra förstaden även kallad "Rotmosestan". Här fick vi en lägenhet om ett rum och kök. Det fanns ingen änkepension och inga bidrag så mamma fick se sig om efter ett arbete. Hon började arbeta på Max Hellmans Yllefabrik. Tidvis fick min bror vara hos mamma syster, som bodde i Fredriksdal. Jag fick åka spårvagn med honom från Kneippen och vid Norr Tull stod moster Märta och hämtade pojken. Sedan fick jag fortsätta med spårvagnen till skolan. När sedan min moster började arbeta, sa mamma till mig att jag fick sluta skolan för att ta hand om min bror. Jag ville ju gärna gå kvar och en lärarinna i skolan ordnade så att min bror skulle få vara på Fröbelinstitutet om dagarna. Efter två år i mellanskolan klarade mamma inte av att ensam försörja oss, utan jag fick sluta skolan och börja arbeta. Mitt första arbete var på Stråhattfabriken, där jag var springflicka på modistavdelningen. Arbetet på modistavdelningen var säsongsbetonat och efter en tid blev vi permitterade. Jag fick inte vara med i fackföreningen förrän jag fyllt 18 år, så jag fick söka nytt arbete. Nu blev jag springflicka i "Östra Foto". Jag började arbetsdagen med att göra upp eld i en värmepanna som fanns i ett rum innanför affären. En dag i smällkalla vintern skulle vi få hem ett lass ved. Jag blev tillsagd att passa på när vedgubben kom och be honom lämpa av veden i vedboden. Så blev jag utsänd på ett ärende. Under tiden hade vedgubben varit och lämpat av veden i en stor hög mitt på gården. Jag fick snubbor när jag kom tillbaka och blev tillsagd att se till att veden kom in i vedboden. Jag grät och bar ved och frös. När jag var inne i affären för att värma mig, var en av Östra Fotos stamkunder där. När han fick höra vad jag höll på med följde han med mig ut och hjälpte till att bära. Än känner jag stor tacksamhet mot honom. Han var verkligen en fin man. Förutom ärenden, elda och städa, fick jag hjälpa till att framkalla filmrullar samt skölja och torka kopior plus en del andra göromål. För det arbetet hade jag åtta kronor i veckan. Jag fick så småningom tio kronor.

Efter ett mellanspel som hembiträde hos en familj i Kneippen började jag arbeta i en cigarraffär. Där öppnade vi klockan åtta på morgonen och stängde klockan sju på kvällen. Ägarinnan var ibland borta en hel vecka i taget, så jag fick sköta affären ensam. Det var ju under kriget och tobaken var ransonerad så det var inte enbart inköp utan även kuponger att hålla reda på. Jag vill minnas att jag hade tjugo kronor i veckan. När jag bad om påökt gick det inte alls. Jag slutade då och fick anställning på lagret hos Westerholms Trikåfabrik.

Vid den här tiden hade mamma gift om sig och vi flyttade till Slottsgatan. Lägenheten där var på tre rum och kök, men det fanns inga moderna bekvämligheter. Det fanns ett gaskök med två lågor, men annars var det att elda i vedspis och kakelugnar. Myndigheterna hade påbjudit att det skulle finnas ett skyddsrum i varje fastighet. Vårt skyddsrum var källaren i gårdshuset. Där var trångt och fuktigt och alltid vatten på golvet. Det var tur för oss att vi inte behövde använda källaren som skyddsrum.

I 17-årsåldern blev jag medlem av SGU som betydde Sveriges Godtemplares Ungdomsförbund. Vi höll till i dåvarande Godtemplarhuset. Avdelningen var mycket aktiv. Vi hade en teatercirkel som jag tillhörde. Folkdanslaget Kamraterna, som nu är fristående, tillhörde då SGU. Vi hade även viss social verksamhet. Barn från tuberkulösa hem utrustades och sändes till sommarkolonin Solgården utanför Trosa. All verksamhet var ideell, inga som helst arvoden utbetalades. Det spelades även revyer i den s.k. Viktoriasalen. Där kan nämnas namn som Bertil och Kogge Jägerberg, Tjadden Hellström, Nenne Pettersson och Tor Isedal. På den tiden fanns ingen fast stadsteater i Norrköping, men Riksteatern gästspelade ibland. Ekonomin var ju inte så lysande men en biljett till andra övre raden var ju ett måste. När vi sedan fick den nuvarande Stadsteatern blev jag stamkund där. Jag minns många fina föreställningar;  "Romeo och Julia", "Hamlet", "Den heliga familjen", "Fångarnas natt" och många många fler.

Jag hade träffat en pojke från Hällefors och julen 1945 förlovade vi oss. Det visade sig vara litet förhastat så på våren bröts förlovningen. Jag var då gravid och födde en dotter i september 1946. Att vara ensam mor på den tiden var inte lätt. Jag fick i nåder behålla mitt arbete. När mitt tillstånd började synas var det många bekanta som slutade hälsa på mig. Det värsta var nog det förakt, som man mötte av en del läkare och sköterskor på lasarettet. Ekonomin var ju heller inte så lysande. Jag fick 75 kronor i mödrahjälp från sjukkassan (den var frivillig) och 12:50 som hjälp till barnvagn.

1947 började jag arbeta på Norrköpings Bomullsväferi AB "Tuppen" som kontorist på personalkontoret. Det var mycket som administrerades därifrån. Tuppen hade dag- och veckohem för de anställdas barn, det arrangerades företagsaftnar och vi hade ett sjukrum där vi tog hand om lättare olycksfall. Jag lärde mig snart hitta på fabriken. Där fanns spinneri, väveri och verkstäder. Bolaget hade även bostäder för anställda. Det var ett slags pensionat. Ett fanns i Norra Promenaden. Där fanns rum för både manliga och kvinnliga anställda. Så fanns det s.k. "Flickhemmet" ett f.d. hotell. När föreståndarinnan där slutade fick jag överta den sysslan att sköta på lediga stunder. Flickhemmet bestod av åtta rum med gemensamt kök och vardagsrum. Det fanns inte centralvärme, utan rummen värmdes upp av kaminer och kakelugnar. En del av de flyktingar som arbetade på Tuppen bodde i dessa bostäder. Det var mest polacker och tyskar.
Bild: Tuppens väverier sysselsatte många kvinnor i Norrköping. En bild från barnkrubban som fanns där vid tiden kring andra världskriget (Norrköpings stadsmuseum).

I början av 50-talet slutade jag på Tuppen och fick anställning hos Försäkringsbolaget Ansvar. Där hade jag hand om försäkringsfrågor. Jag träffade min blivande man och vi gifte oss 1958. Han hade också en dotter så vi blev ju en hel familj från början. Vi flyttade in i ett litet radhus och det var som att komma till himmelen. Vi hade varmvatten, vi hade badrum, vi hade varma golv, vi hade kyl och frys i köket och vi hade en elspis. Det fanns även en uteplats och en liten gräsplätt. Radhusområdet låg i utkanten av staden och kommunikationerna var inte så utbyggda då. Det var tio minuters väg till spårvagnen. Jag arbetade heltid på försäkringsbolaget så det blev långa dagar.

Vi hyrde en stuga på en skärgårdsö, där vi tillbringade semestern och de flesta helgerna. För att komma dit var vi tvungna att skaffa bil. Den första bilen var en liten Austin. När vi sedan fick råd att skaffa oss en Ford Prefekt kändes det riktigt lyxigt.

Åren har rullat på. Båda flickorna har gift sig och vi har fått fem härliga barnbarn. Under senare år har vi även fått fyra barnbarnsbarn. Tänk att jag har blivit gammelmormor. Jag som inte ens fått lära känna min mormor, min morfar eller min farfar. Olika falla ödets lotter.

Författare: Ingrid Rauger, Söderköping Avskrift: Inger Engström
Inlagt av: Kulturarv Östergötland
Kommun: Norrköping
Ort: Föreningshuset Fontänen