Sophia Isberg, 1819-1875

Personer/Livsöden, Berättelser/fenomen

På Motala museum finns en stor samling av Sophia Isbergs arbeten. Denna i sitt slag unika träsniderska, "Jungfru Isberg" kallad, var verksam i Motala vid mitten av 1800-talet och har framställt bruksföremål fyllda med de mest fantastiska och myllrande detaljer.

Lyssna 

Helena Sophia Isberg föddes den 28 februari 1819 i ett torp på pastorsbostället Knutingarps ägor i Säby, Tranås. Hon var dotter till sockenskräddaren Johan Isberg och hans maka Magdalena Andersdotter. Fadern var även svarvare, vilket skulle visa sig avgörande för dotterns framtida öde.

1840 flyttade Sophia med sina föräldrar och den två år äldre brodern Jakob till Motala köping. De bodde i ett litet hus vid hörnet Kungsgatan/Borgmästargatan. Inom några år dog fadern och sedan även modern. Syskonen bodde därefter kvar i huset ända till Sophias död.
Bild: Hörnet Kungsgatan och Borgmästargatan där Sophia bodde under sin tid i Motala (Motala musei- och hembygdsförening).

Sophia kom alltså in på den för en kvinna ovanliga yrkesbanan genom vad hon lärde av sin far och började tidigt snida leksaker. Brodern å sin sida sysslade mer med grövre svarvningsarbeten, mest spinnrockar. 

Ett genombrott i hennes karriär kom år 1847, då hon var 28 år gammal. En Otto Mörner (bekant för att han lanserat Bernadotte som tronföljare i Sverige) lät då ställa ut ett piphuvud han hade beställt av Sophia Isberg. Detta piphuvud, med sina fint utskurna detaljer, väckte stort uppseende. Sophia fick en bronsmedalj och professor K G Qvarnström vid Konstakademien lät göra en insamling för att hon skulle kunna vidareutbilda sig. Professorn reste sedan ned till Motala för att träffa henne, och lovade att allt var sörjt för hennes utbildning och uppehälle vid Konstakademien. Sophia avböjde emellertid detta erbjudande och ville senare att pengarna skulle återlämnas. Efter vad hon senare ska ha sagt ville hon stanna i Motala och ansåg att vad hon behövde fanns där. Inga övertalningsförsök tjänade något till.

Denna uppmärksamhet ledde dock till att hon blev känd och kom att ställa ut på flera stora utställningar såsom världsutställningarna i Paris 1855 och 1867, i London 1862 och i Wien 1873. Vid sin död var hon en känd person trots att hon levde i största tillbakadragenhet och skydde all offentlighet. Hon "ville vara sin egen och krusade ingen".

På vardagsföremål såsom piphuvuden, klockställ, snusdosor, bestick, servettringar och småaskar täljde hon ut oerhört välgjorda figurer i ett myller av detaljer. Motiven som gärna hade historiska, antika och fornnordiska motiv hade ofta förlagor i de illustrerade böcker och tidningar hon gärna lånade och studerade. Gustaf Vasa i Mora, Gustaf II Adolf vid Lützen, Amor och Psyche och Dionysos med följe är några exempel.
Bild: Ett av Sophias många precisionsarbeten. En servettring med Gustav II Adolfs porträtt (Åke Svensson/Motala musei- och hembygdsförening).

På en urna ska det finnas inte mindre än 223 utskurna figurer, varav 15 hästar. Till allt detta arbete fordrades ett 50-tal olika knivar, vilka tillverkades och slipades av brodern Jakob. Materialet var nästan uteslutande lönn och masurbjörk. Hon gjorde även några arbeten i elfenben. Med tiden blev detaljerna allt fler och reliefen djupare. En del detaljer är så små att hon fick använda förstoringsglas och speglar för att få fram dem.

Att hon inte ville bli störd i detta arbete som fordrade så stor koncentration och där fel inte fick begås kan man lätt förstå. Jakob fick fungera som hennes portvakt och sålla besöken. Personens status och ställning i samhället hade då ingen betydelse. Sophia var ytterst noggrann i sitt arbete och tog god tid på sig. Vid något tillfälle påstås beställaren t o m ha glömt bort sin beställning då det till sist blev färdigt.

Sophia Isberg beskrivs som lång och slank, blond med ett långsmalt ansikte, hon var oftast torftigt klädd, i en kofta av mollskinn, kjol med förkläde av säckväv och schalett. Hon var stolt, tillbakadragen och misstänksam, ointresserad av varje form av sällskapsliv. Mot dem som kände henne närmare visade hon dock en annan sida. Hon kunde då vara glad och uppsluppen. Hon var intresserad av historiska ämnen och talade gärna om sitt arbete.
Bild: Självporträtt av Sophia Isberg i form av en liten statyett ovanpå en ringgömma. Hela figuren är bara 7 cm hög. I handen på Sophia kan man bland annat se en lagerkrans, kanske ett av hennes många priser (Åke Svensson/Motala musei- och hembygdsförening).

De sista åren led Sophia Isberg troligen av någon sjukdom, hon såg enligt uppgift "tärd ut". Den 21 maj 1875 avled hon av tarmvred. Efter hennes död gifte sig brodern över 60 år gammal och fick dessutom två söner. Sophia däremot efterlämnade varken make eller barn. Hennes arbete blev hennes liv.

På Sophia Isbergs gravvård på Motala kyrkogård finns följande inskription:

"Med blomsterprakt i hårda träet
Hon täljde Fädernas öden
Konstens mål anat i lifvet
Hon nådde först uti döden."

Källor:

Berg, P G. Svenska qvinnor. (Stockholm, 1864).  s. 205.

Hofberg, Herman. Biografiskt handlexikon. (Stockholm, 1906).

Motala musei- och hembygdsförening. Jungfru Isberg och hennes verk. (Motala, 1993).

Motala museum Sofia Isberg: minnesteckning och katalog - text av Bengt Cnattingius (Motala, 1930).

Ridderstad, Anton. Förr och nu i Östergötland. (Linköping, 1930).

Svenskt konstnärslexikon. (Malmö, 1952).  

Uppgifter i ÖM:s arkiv

Tidningsartiklar:
ÖC  1875-05-27 (dödsruna), 1938-05-21, 1957-12-04, 1969-02-26, 1990-08-25

Länstidningen 1990-08-10

Motala Posten 1975-05-21, 1946-10-14

Östgötabladet 1944-09-22

Östgöten 1941-06-06

NT 1934-10-06

SVD 1916-05-07 

Författare: Freddie Hallberg, Östergötlands länsmuseum, oktober 2007 
Inlagt av: Kulturarv Östergötland
Kommun: Motala
Ort: Föreningshuset Fontänen