Marcus Larson, 1825-1864

Megastjärna och självförbrännande romantiskt geni.

Marcus Larson är havets och vildmarkens målare. Han är en av 1800-talets mest geniala svenska konstnärer med en obestridlig plats som centralgestalt i det svenska landskapsmåleriet. I dag har vi andra konstnärliga ideal. Ändå fortsätter Marcus Larsson att locka och förföra. Hans målningar lämnar ingen oberörd.

Lyssna 

Marcus Larson föddes 1825 på rusthållet Lilla Örsätter i Åtvidaberg som näst yngst i en syskonskara på sju. Tio år gammal skrivs han in på katedralskolan i Linköping där han snart blir känd som skicklig tecknare och konstruktör av mekaniska leksaker.

År 1841 dör fadern. Gården måste säljas och Marcus beger sig till Stockholm för att bli sadelmakarlärling. På kvällarna tecknar han i konstakademins principskola. 1846 flyttas Marcus upp i Antikskolan. Kort därefter får han sitt gesällbrev. Sadelmakaryrket överger han vid årets slut, men vurmen för vackra seldon och piskor behåller Marcus livet ut.

Våren 1850 slår Marcus igenom som marinmålare. Men då är hans tavlor redan så eftertraktade att han skaffat sig en stab "hemliga" medarbetare för att hinna med.

1851 får Marcus kunglig medalj för marin- och landskapstavlor. Kort därefter följer han med en av flottans korvetter under befäl av prins Oscar på en färd över Östersjön och Nordsjön uppåt Norges kust. Resan blir berikande för hans konstutveckling. Berikande för hans friluftsstudier blir också kameran. Bilderna tas av hans gode vän fotopionjären Carleman och brukas till en början endast i hemlighet.

I januari 1852 gifter sig Marcus med Adelaide Roos på Kammarbo i Åtvidaberg. Adéle var född 1827 i Vadstena där hennes far var handelsman. När Adéle var sex år avled hennes mor i kolera. Barnaskaran skingrades och Adéle kom jämte en syster till sin faster, änkefru hovkamrerskan Sleman på Kammarbo.
Bild: Till vänster Marcus och Adelaide (G. Carleman 1852. Ur Gauffins bok "Marcus Larsson, Ett svenskt geni").

På hösten ansluter sig det nygifta paret till den lilla skara utvandrande artister som reser till Düsseldorf för att lära sig den typ av landskaps- och folklivsskildringar som gjort konstakademin internationellt känd. Marcus trivs som fisken i vattnet. Han slår igenom anmärkningsvärt snabbt och får sälja. Den stora triumfen delar han med Kilian Zoll 1853 i den gemensamma målningen Skeppsbrott vid svenska kusten.

1855 reser Marcus till Paris. På världsutställningen är han representerad av ett Vattenfall som omedelbart går till försäljning. Året därpå avslutar han tavlan som kanske är hans mest kända målning, Vattenfall i Småland.

Publik och kritiker är eniga om Marcus snille. Hedersbetygelserna regnar över honom. Det är högtidsdagar när han i triumf anländer till Stockholm från turnéer ute i Europa. Han är den naturliga medelpunkten i allas fester och lever som om var dag är hans sista.
Bild: Ett av Marcus Larsons dramatiska verk, "Nattlig marin" (Britt Svensson).

Man hänförs, förfasas och fascineras. Kallar honom både för geni och sensationsmålare, hänsynslös despot och underbar trollkarl. Han beskrivs som lättretad, svartsjuk och egenkär, men också hjälpsam, lättrörd och generös med ett gott hjärta.

1858 reser Marcus till Danmark, men utställningen som utlovats i den kungliga huvudstaden blir inte av. Han har mött sitt första nederlag. Året därpå brinner hans ateljé ned till grunden, pengarna tar slut och äktenskapet, som aldrig varit lyckligt, upphör. Marcus är djupt olycklig.

I september 1860 anländer Marcus till Finland. Vintern tillbringas i Johan Ludvig Runebergs hem i Borgå. Vistelsen där blir en av de bättre perioderna i Marcus liv. I april skriver han till en vän: "Jag bor hos skalden sedan före Jul, målat förbannat, reser vid öppet vatten till Petersburg, har beställningar."

I S:t Petersburg blir Marcus som förste svensk och yngste konstnär invald som hedersledamot i den kejserliga målarakademin. Han njuter av livet. Kväll efter kväll tillbringas på operahuset och mellan festerna uppvisar Marcus en formidabel arbetsförmåga. Hans verk går för svindlande summor.

1862 reser Marcus till världsutställningen i London. Men det är en åldrad, matt och svag konstnär som "med redan halvförbrända vingar fladdrar mot den förtärande lågan". I London tilldrar sig hans konst uppmärksamhet. Han får sälja - mycket och dyrt. Men Marcus förmår inte hålla i pengarna. Han lever i ett ständigt rus och hans liv blir snart lika skeppsbrutet som hans våldsammaste målningar. Han är som ett sårat djur. Försöker måla, dystra tröstlösa motiv som bjuds ut för ett par skilling i ett gathörn.

Utfattig och döende finner han en fristad hos den svenske ministerns betjänt. Den 26 januari 1864 dör Marcus Larson. Den 1 februari sänks kistan på kyrkogården i Woking.

Källor:

Gauffin, Axel. Marcus Larsson, Ett svenskt geni. (Stockholm, 1943).

Jungstedt, Sigurd. Marcus Larsson. Östgöta konstförenings årsbok 1925.

Utställningskatalog. Marcus Larson, Vildmark i salong 1997. Länsmuseet Gävleborg, Östergötlands länsmuseum.

Författare: Britt Svensson, Brukskultur Åtvidaberg maj 2010
Inlagt av: Kulturarv Östergötland
Kommun: Åtvidaberg
Ort: Föreningshuset Fontänen