Lasse Sillén, 1829-1896

En brukstjänsteman.

Lasse Sillén var en av de kontorister som under 1800-talet arbetade på brukskontoret i Åtvidaberg. Han kom dit under brukets glansdagar och kom att bo där till sin död.

Lyssna 

På 1870-talet kunde man i Åtvidaberg under de långa sommarkvällarna se ett antal herrar sitta och "hålla börs" utanför apoteket. Det var några av brukets tjänstemän som kommenterade och småskämtade om dagens händelser.

Tjänstemännen var i jämförelse en liten grupp vars uppgifter var att sköta brukets administrativa och övervakande uppgifter. De utförde i regel inget kroppsarbete. I Åtvidaberg arbetade under 1860- och 1870-talen något fler än 20 tjänstemän för brukets räkning. Av den anställda personalen översteg tjänstemännen aldrig sju procent. Merparten av dem sysselsattes inom kopparverket och resterande inom jordbruket.

De flesta av brukets tjänstemän hade kommit till Åtvidaberg i samband med brukets olika expansionsperioder och endast ett par var födda på orten. En av de inflyttade var bokhållaren Lasse Sillén.

Lasse var född 14 september 1829 i Ljusdal. Han kom länge att studera vid Uppsala universitet men tog aldrig någon examen, utan fick söka sin utkomst som kontorist. Vid Uppsala kom han emellertid att bli nära vän med Per David Malmqvist som år 1858 blev direktör för Åtvidabergs kopparverk. Per David såg då till att även Lasse fick en anställning i Åtvidaberg och han började sitt arbete som bokförare i november 1860. Han var då en av tolv kontorister som under den gamle "Contoirs Chefen, Inspectorn" Jan Petter Törnqvists ledning hade pulpetplats på brukets kontor.

I Åtvidaberg fick han bostad i ett vindsrum i apotekshuset, en byggnad där ett flertal ungkarlar av tjänstemannastaben bodde. Eftersom Lasse aldrig kom att gifta sig, bodde han ända fram till 1881 i apotekshuset. Till hjälp vid städning och skötsel av rummet hade han en piga och han hade också möjlighet att äta sina måltider vid gästgiveriet och senare i brukshotellets lilla matsal som enbart var till för tjänstemännen.

Lasse fann sig väl tillrätta med livet i Åtvidaberg. Han gjorde sig känd som gladlynt och underhållande i sällskapslivet och skaffade sig därför en stor vänkrets. En stor del i umgänget tjänstemännen emellan var att musicera och sjunga. Lasse som under sin studenttid i Uppsala blivit en skolad sångare behärskade såväl solo- som kvartettsång och blev snart efterfrågad att förgylla många samkväm och festligheter. Tillsammans med tre andra tjänstemän bildade Lasse en kvartett som ofta hördes i Åtvidaberg, särskilt under de långa sommarkvällarna. Det blev åtskilliga "gluntar", romanser och även Bellmanssånger och bjöds det tillfälle så ackompanjerades de av olika musikanter.

Tjänstemännen fördrev även sin fritid med allehanda slags spel och särskilt populärt var kortspelet priffe. Lasse tackade sällan nej till ett sådant parti och det var inte ovanligt att han tillsammans med en flaska punsch och sina cigariller kunde sitta och spela i många timmar. Särskilt om han kom i lag med musikdirektören Böhme som hyste ett omåttligt begär till detta kortspel.

Många av tjänstemännen var politiskt intresserade och diskuterade ofta världshändelser och samhällsutveckling Att blanda sig i den debatten var aldrig något som tilltalade Lasse. Han undvek dessa ämnen och var mer intresserad av roligheter, vitsar och ordvrängningar. Han var exempelvis road av det s k fikonspråket samt att tala baklänges. I dessa färdigheter introducerade han sina vänner som snart också behärskade detta. Fikonspråket talades genom att man lade till ett fi eller ett kon till varje ord. "Hurfi mårkon dufi i dagkon? Att tala baklänges innebar att byta ut konsonanter eller stavelser i närstående ord. Hans eget namn blev således Sasse Lillén och hans vän kemisten Wallenberg kom att heta Bellenvarg.

1876, samma år som Lasses fotografi är taget, markerar en vändpunkt för brukets tjänstemän. Kopparproduktionen hade minskat drastiskt och antalet anställda tjänstemän kom att minska successivt under de närmaste tio åren. Lasse var en av dem som fick behålla sin plats på brukskontoret, men många andra försvann. Sedan Lasses gode vän, kopparverksdirektören Per David Malmqvist dött 1886 och många av hans andra vänner flyttat från orten syntes Lasse inte så mycket i umgängeslivet. Efter att han slutat sin anställning på kontoret drog sig Lasse tillbaka. Han satt mest inne på sitt rum och läste romaner. En kväll 1896 då hans städerska kom för att bädda, hittade hon Lasse död, sittandes i sin soffa. En hjärnblödning hade ändat hans liv. Vid sin död var han en av de få kvarvarande "urinvånarna" från bruket glansdagar.

Källor:

Nordenström, C. Åtvidiana. Kulturhistoriska skizzer från 1800-talet. Opublicerad skrift. 1936. Facettens arkivdepå

Ström, M. Baron Adelswärds "Tjenstemän". En studie om brukstjänstemännens ekonomiska, politiska och sociala status samt deras sociala liv i Åtvidabergs brukssamhälle 1862-1893. Opublicerad B-uppsats vid Linköpings universitet 2002

Demografiska Databasen(DDB)/Linköpings Historiska Databas(LHD)

Husförhörslängder för Åtvids socken 1851-1896

Författare: Roy Andersson, Brukskultur Åtvidaberg, november 2002
Inlagt av: Kulturarv Östergötland
Kommun: Åtvidaberg