Johannes Friström, 1835-1906

Personer/Livsöden, Berättelser/fenomen

Gruvarbetare.

Johannes Friström föddes den 31 mars 1835 i Bersbo gruvsamhälle, en mil utanför bruksorten Åtvidaberg. Han föddes i ett land där de flesta bodde på landsbygden och levde av jordbruk men där bruken drevs på ett industriellt sätt.

Lyssna 

Johannes far var en av brukets gruvarbetare och hette Samuel Friström. Hans mor hette Johanna Jonsdotter. Johannes hade fyra äldre syskon, tre bröder och en syster. Så småningom fick han även en lillasyster och en lillebror.

I Bersbo arbetade vid den här tiden ca 150 människor med gruvbrytningen. I de medeltida gruvorna som återupptagits på 1760-talet bröts kopparmalm som sedan transporterades in till hyttorna i Åtvidaberg.

Familjen bodde i en av de arbetarbostäder som ägdes av bruket. Till hushållet hörde också Johannes farmor, nådehjonet Brita Jonsdotter Friström, som tidigt blivit änka sedan hennes man 1801 "vådeligen omkommit i gruvan".

Johannes började arbeta vid gruvan precis som sin far, hans far och hans äldre bröder före honom. Troligen slussades han tidigt in i gruvarbetet, för det är inte ovanligt att hitta arbetande 10-12-åringar i Bersbos förtjänstlängder i mitten av 1800-talet.

Så småningom träffade Johannes gruvarbetardottern Emma Christina Nygren från bostället Österbo, en och en halv kilometer från Bersbo. Den förste november 1857 gifte de sig. Han var 22 år och hon 21. Den 15 december samma år fick de sitt första barn, Carl August. De bodde då tillsammans med Johannes föräldrar, och hans äldre brors familj.

Produktionen vid Åtvidabergs kopparbruk blev under 1850- och 1860-talen störst i landet, vilket var följden av brukets investeringar och en allmän europeisk högkonjunktur som höjde efterfrågan på kopparprodukter.

År 1859 arbetade man på åtminstone fem platser i Bersbo gruva. Johannes arbetade med ortdrivning, man borrade och sprängde gångar i berget. Vid borrning arbetades det i lag. En man höll i borrstålet och den andre slog på det med en slägga. Stålet vreds ett kvarts varv mellan slagen och man höll på tills man fick ett lagom djupt hål. Hålen fylldes sedan med krut och sprängdes. Gruvarbetarna hade betalt för hur mycket de hann och förtjänsten kunde variera ganska mycket beroende på hur svårt och hårt berget var. Friström och en arbetskamrat drev ungefär två meter på en månad och förtjänsten låg i snitt på 31 riksdaler var. Det är emellertid svårt att veta om det var den summan de fick i handen eftersom det hände att bruket gjorde avdrag för det material de använde vid arbetet. En slägga kostade 1 riksdaler och 12 öre och Johannes avverkade två släggor under första halvåret.
Bild: Tvåmansborrning i Steffenburggruvan, 1899.

På 1870-talet minskade kopparproduktionen katastrofalt. Malmutvinningen vid Åtvidabergs bägge gruvfält halverades från 1869 till 1873 och redan 1872 avskedades enbart i Bersbo ca 200 arbetare. Johannes fick arbeta kvar men många av hans arbetskamrater begav sig de här åren åt Nordamerika.

Johannes och Emma Christina fick ytterligare fyra pojkar och fem flickor. Två av dem, en flicka och en pojke, dog endast några dagar efter födseln. Familjen bildade under de kommande åren alltid hushåll tillsammans med någon annan familj, ofta en släktings. När Johannes och Emma Christinas egna barn var i 17-20 års ålder lämnade de hemmet. De flesta flyttade till Åtvid men även till andra orter i Östergötland och Södermanland.

Kopparhanteringen i Åtvidaberg var stadd på nedgång och i Bersbo koncentrerades gruvbrytningen till i stort sett en enda gruva, Steffenburg. År 1893 hittar vi även Johannes där. Han arbetade då en hel del ovan jord med skrädning och byggnation. En syssla främst för äldre gruvarbetare. Efter avdrag för ved, mjölk och verktyg fick han i genomsnitt ut 30 riksdaler i månaden. Han hade också varit sjuk några dagar för vilka han fått 50 öre om dagen i en slags sjukpenning.
Bild: Steffenburggruvan vid Bersbofältet, 1899.

1902 upphörde den industriella kopparhanteringen i Åtvidaberg vilket också innebar slutet för Bersbo som gruvsamhälle. Johannes bodde kvar ända till 1906 då han 71 år gammal dog av åldersavtyning. Hustrun Emma Christina överlevde honom med nio år.

Källor:

Länkar:
Brukskultur Åtvidaberg

Östgötabild (där finns fler bilder om gruvbrytningen i Åtvidaberg)

Referenser:
Bertil Göranssons samling

Förtjänstkladd för Bersbo 1859

Förtjänstkladd för Bersbo 1872

Åtvidabergs Hembygdsförenings arkiv

Aflöningsbok vid Bersbo Gruva 1893

Demografiska databasen/ Linköpings historiska databas.

Sockenstatistik för Östergötland 1749-1859

Husförhörslängder för Värna församling 1802-1895

Vigselböcker för Värna församling 1802-1894

Födelseböcker för Värna församling 1657-1895

Flyttlängder för Värna församling 1802-1894

Dödböcker för Värna församling 1714-1895

Litteratur:
Hellström Sven red. Åtvidabergs Historia (1983)

Lindroth Sten, Gruvbrytning och kopparhantering vid Stora Kopparberget: Del 1 Gruvbrytningen (1955)

Författare: Roy Andersson, Åtvidabergsprojektet, februari 2000
Inlagt av: Kulturarv Östergötland
Kommun: Åtvidaberg
Ort: Bersbo