Folke Dahlberg, 1912-1966

Utan överdrift skulle man kunna säga att Folke Dahlberg var en vattnets man och att Vättern var hans sjö. Miljön kring Vättern var av avgörande betydelse för hans konstnärliga skapande och få författare har väl som Dahlberg gjort sin läsare så intim med detta vatten.

Lyssna 

Dahlberg var en mångsidig skapare och något av en levnadskonstnär, vad man nu än lägger för betydelse i det epitetet. Bland de författare som varit verksamma i Östergötland intar han en särställning på flera sätt, inte minst genom sin vackra prosa, som mycket väl står sig bland våra svenska klassiker. Att placera Folke Dahlberg bland östgötska författare är kanske en smula djärvt - han seglade faktiskt omkring på en sjö vars stränder delas mellan fyra landskap: Småland, Västergötland, Närke och Östergötland. Finns det någon stad som kan göra anspråk på hans namn är det kanske födelsestaden Askersund i Närke, där fontänen på torget är ett verk av hans hand.

Dahlberg gjorde sig tidigt känd som bildkonstnär och hans litterära produktion åtföljdes alltifrån debuten 1948 av egna teckningar, ofta små intrikata bilder med surrealistisk botten. Han avbildade gärna nautiska detaljer och vida vattenytor, inte sällan med något mytiskt väsen i förgrunden. Han har träffande kallats för bildpoet och hans relation till europeisk litteratur antyds i titeln på hans andra diktsamling - Den berusade båten - som kan spåras till den franske poeten Arthur Rimbaud, vars Le Bateau ivre betytt mycket för flera författare i Dahlbergs generation. Många av Dahlbergs texter handlar om ensamhet - ett ämne han var väl förtrogen med och som han utsatte för långvariga prövningar genom att leva ett eremitiskt liv på några olika öar i Vätterns norra arkipelag. Här följer några rader om den skygghet en sådan livshållning kan föra med sig, på gott och ont. Författaren befinner sig på ön Stora Röknen, där man sällan får långväga gäster.

"Jag flyr fegt när främlingar närmar sig våra stränder. De rubbar mina cirklar. De ser och förstår dunkelt att ön stumt och likgiltigt kommer att bära mig antingen jag arbetar eller inte. Den kräver ingenting av mig. Först de sista åren har jag börjat undra om jag kan bära denna form av frihet som ön skänker. Vissa tider kan det ta en timme att lägga mast och segel i en båt, skjuta ut den och haka på årorna, och lika lång tid innan rodden börjar eller masten reses. Om det då berodde på en intensiv tankeverksamhet vore det bra. Så är det inte. Disigare än någonsin är tankarna som jag knappast vet någonting om - någon slags tankerörelse är det väl ändå, snigelns." 

Dahlberg tilldelades Övralidspriset 1960. Hans pristagartal är ett slags hyllning till det vattenliv han älskade och som kom att bli hans död. Kanske är det ett tecken på Dahlbergs starka längtan efter oberoende att han inte ens nämner Heidenstam i sitt tal. Övralid skymtar bara i förbifarten. Dahlberg skriver:

"På andra sidan Vättern - västerlandet - ligger tre öar i en triangel: Stora Röknen, Lilla Röknen och Kyrkogårdsön. Jag har bott på dem alla, och kom till den första 1936. Under alla år har jag haft Övralids fasad för ögonen men aldrig tidigare sett den så nära som idag."

Bland den litteratur som skrivits om Vättern är Dahlbergs böcker utan tvekan några av de mest poetiska. Hans naturskildringar är stämningsfulla och förtätade, men ger sällan intryck av ögonblicksbilder. Snarare är det fråga om ett slags genomreflekterad natur, flera ögonblick som samlats till ett, utan att för den skull förlora i omedelbarhet. Hans beskrivningar av seglingskonsten är exakta och med en minutiös terminologi lotsar han även den mest okunnige läsaren in bland skären av nautiska termer. Båten blir hos Dahlberg en central symbol, liktydig med hem och nomadliv på samma gång. Men det är sällan fråga om några orealistiska drömbåtar, det handlar snarare om enkla och gedigna båtar, renoverade eller tillbyggda. Till en enkel båt hör naturligtvis ett par åror. I följande passage ur boken Vättern beskriver han på ett poetiskt och exakt språk hur dessa bör vara beskaffade för att på bästa sätt tjäna sitt syfte. Med utgångspunkt i beskrivningen av årorna hamnar Dahlberg i ett resonemang om barndom, uppväxt och upptäckt av världen.
Bild: Folke i segelbåt, tidigt 40-tal (fotograf Sven Hemmel).

"Åror, det är en konst att göra. Invikarnas snickare hyvlar gärna till några tunga pjäser med stora träsegel i stället för blad. De läggs i båten och snickaren står en stund på kajen och ser på dem. Med dem skall man väl kunna ro, tänker han, med dem får man bra tag i vattnet.
Åror måste vägas av som spjut om de inte ska bli sjötunga. De skall vara lika lätta att lyfta upp från vattnet som de väl avvägda hävarmarna över gamla brunnar. Årornas handtag skall vara glatta och rundas mot lommen. Från skaftet skall bladet växa ut som fanet på en fjäder och smalna.
Efter veckolång färd bakom mjöliga diskar ror småstadens båtägare ut. Med all kraft har de pressat upp årbladen ur vattnet och årtullen skriker till förskrämt när de faller ned och krafsar i vattnet. Hade de då satt sina två minsta barn som motvikter mot årbladen hade de kommit längre med mindre ansträngning och samtidigt berett barnen ett obeskrivligt nöje - lusten att gunga är djupt förankrad i mänsklig natur, och hos apor och papegojor.
Från vyssningen till vaggan över rida ranka - och frigörelse från föräldraknät för syskonens gungbräda, och vidare genom gungan med de långa repen ned till sjön för att låna en båt och ro ut - och kanske till sist hamna som eldare på ett smutsigt fartyg vars destination man inte brytt sig om att ta reda på."

Några böcker av Folke Dahlberg:
Cartesiansk dykare (Stockholm, 1948)
Vättern (Stockholm, 1949)
Den berusade båten (Stockholm, 1950)
Tiveden (Stockholm, 1952)
Lustvandrare utan trädgård (Stockholm, 1953)
Göta kanal (Stockholm, 1954)
Roende (Stockholm, 1956)
Leva vid Vättern (Stockholm, 1958)
Segel (Stockholm, 1959)
Sjöförklaring (Stockholm, 1962)
Vattenår (Stockholm, 1963)
Havet slutet (Stockholm, 1966)
Resa i karmin (Stockholm, 1969)

Tal på Övralid 1960 (Skänninge, 1976)

Vidareläsning:
De båda tidskrifterna Kalejdoskop och Tärningskastet gav 1982 ut ett dubbelnummer där man samlat texter kring Dahlberg, om både hans bildkonst och ordkonst. Detta tidskriftsnummer är utmärkt för den som närmare vill bekanta sig med Dahlberg.

Författare: Magnus Halldin, Länsbibliotek Östergötland
Inlagt av: Kulturarv Östergötland
Kommun: Motala
Ort: Vättern