Frithiof Holmgren torde växt upp i en miljö som hyllade bildning. Själv blev han med tiden professor. Några av hans bröder rönte även de höga positioner inom skilda vetenskaper. Bördig från Östergötland kom han att bli en banbrytande upptäckare som inte räddes något.
Han föddes i Västra Ny socken som yngsta barnet till kyrkoherden och hovpredikanten Anders Holmgren och dennes maka Gustava Nordvall. Efter studier vid Linköpings gymnasium följde medicinstudier vid Uppsala universitet. Från 1852 tjänstgjorde han som praktisk läkare, bl.a. under koleraepidemin i Norrköping och Söderköping 1853 och vid Söderköpings vattenkuranstalt. Efterhand knöt han sig till Uppsala universitet och kom där att vara verksam under återstoden av sin tid i tjänst. Hans ställning vid universitetet stadfästes 1861 då han disputerade med sin avhandling om den vita blodcellen, för att 1864 utnämnas till Sveriges första professor i fysiologi.
Dessförinnan och därefter följde ett tiotal omväxlande år med resor till lärosäten och läromästare i bl.a. Berlin, Wien och Paris. Främst lockade honom den nya experimentella vetenskapen inom fysiologi som vid tiden hade svag förankring i Sverige. Hemmavid kunde han öppnat ett första laboratorium, tre rum på anatomiska institutionen och erhöll en hel våning i den patologiska institutionen för utveckling av sina vetenskapliga experiment.
För eftervärlden är Holmgren sannolikt mest ihågkommen för sina arbeten om färgblindhet. Verkligt intresse för defekten följde på den järnvägsolycka som inträffade vid Lagerlunda utanför Malmslätt 1875. Nio personer omkom i olyckan som Holmgren ansåg kunnat vara orsakad av den ene lokförarens färgblindhet. Föraren omkom emellertid i kraschen och kunde vidare varken höras eller undersökas, men Holmgrens misstanke var nog för att låta honom fördjupa sig i ämnet. Han tog energiskt tag i frågan och utvecklade en metod som grundade sig på jämförelse av färgade ullgarnsprov. Han kallade dem provdockor och indelade dem efter provfärger och förväxlingsfärger. I förhållande till tidigare metoder var det ett avgörande framsteg att inte kräva namngivning av färger utan enbart bygga på färgförväxling, vidare att metoden var enkel och praktiskt utformad. Han kunde bl.a. påvisa en relativt allmänt förekommande grön/röd-blindhet. Holmgrens upptäckter resulterade i undersökningar av personal vid järnvägen och vid fyr- och lotsverket samt barn.
Ett helt annat och något makabert ämne presenterade han i förstone i skriften Om halshuggning betraktad från fysiologisk synpunkt, utgiven 1876. Vidare 1883 i Uppsala läkarförenings skriftserie med sin artikel Nya iakttagelser vid halshuggning. Bakgrunden var en uppblossad debatt huruvida halshuggning var en smärtfri avrättningsmetod eller inte. Som underlag för sina publikationer hade han varit närvarande vid fyra halshuggningar. Den första fallstudien gjorde han på Lidamon utanför Malmköping då artilleristen och rånmördaren Gustav Adolf Hjert avrättades. Samtidigt avrättades för övrigt även hans kumpan Konrad Tector i Stenkumla på Gotland. Konrad var upplysningsvis bördig från Svanshals i Östergötland. De bägge herrarna blev de sista att avrättas offentligt i Sverige.
På Lidamon avtalade Holmgren med skarprättaren Johan Fredrik Hjort att få ställa sig omedelbart intill schavotten. Platsen var väl vald ty Holmgren refererar att »Hufvudet rullade […] efter hugget åt den sida där jag stod, och stannade på en knapp meters afstånd från mitt öga med ansiktet vänt åt mig och ögonen öppna. […] Jag kunde således obehindradt observera ansigtet och ögonen«.
Holmgren kunde notera att pupillerna var sammandragna, men de började vidga sig efter 15 sekunder »Hela ansigtet var för öfrigt alldeles orörligt ända till omkring en minut efter hugget. Då först begynte några rytmiska rörelser visa sig i ansigtsmusklerna, så att munnen vreds något snett åt venster. Den mellan tandgårdarne framskymtande tungan rörde sig äfven åt samma håll. Käkarne öppnade och slöto sig äfven omvexlande«. Utan att intrigant hänge sig åt skådespelet, utan belysa den ännu levande folkmedicinen, beskriver han att blodstrålen efter hugget sprutade »ett godt stycke utöfver schavottens rand och ej alltför hastigt förkortades, hvilket är så mycket säkrare, som en bland de af vidskepelse intagna personer, hvilka vid tillfället samlade blod, mycket väl medhann, att, stående utanför schavotten, fylla ett dricksglas från strålen ur artererna«.
Nästa fallstudie gavs Holmgren vid halshuggningen av hustrumördaren Anders Larsson i Västerås den 13 februari 1878. Ett störande moment var att Larssons halshuggna huvud hade ögonbindel som först måste tas av, men studien konfirmerade fynden från Holmgrens första studie på Lidamon.
Nästa gång Holmgren gjorde halshuggningsobservationer var den 26 juli 1882. Då halshöggs dubbelmördarna Johan Erik Österman och Carl August Andersson-Sköld på Långholmen. Observationerna publicerades i Upsala Läkareförenings Förhandlingar utan större nyhetsvärde från hans tidigare studier. Om sina egna känslor skriver han dock »Det upprörande för känslan låg nu, liksom vid de föregående tillfällena, i förberedelserna. Sedan hugget fallit, var allt det ohyggliga förbi och allt uppgick i den vetenskapliga iakttagelsen«.
Holmgrens halshuggningsstudier avslutas med avrättningen den 29 mars 1887 av den s.k. Glimminge-mördaren, förre artilleristen Nils Peter Hagström. Även denna studie publicerades i Upsala Läkareförenings Förhandlingar där Holmgren även presenterar sina sammanfattande slutsatser i ämnet »Oberoende af alla teoretiska resonemang och stödjande mig ensamt på den genom direkt iakttagelse vid fyra halshuggningar vunna erfarenheten, skulle jag praktiskt formulera resultatet så att medvetandet flyr ur det afhuggna hufvudet hastigare än en person med den mest spända uppmärksamhet hinner iakttaga. Detta faktum torde i sin tur berättiga till det föröfrigt vetenskapligt giltiga antagandet, att efter dödshugget medvetandet försvinner så hastigt att hufvudet sjelft icke hinner uppfatta någon smärta«. Hans slutsats var således att medvetandet upphörde så snabbt att huvudet inte hann uppfatta någon smärta.
Frithiof Holmgren var sedan 1869 gift med författarinnan och kvinnosakskämpen Ann Margret Tersmeden. Deras hem Villa Åsen i Uppsala utgjorde en centralpunkt för akademins liberalare och radikalare personer. Paret var generösa värdar för glada hembjudningar. Med sin nära vänskap med Skansens grundare Artur Hazelius bidrog de i arbetet vid dennes basarer och dikter skrevs för fosterländsk propaganda. Två diktsamlingar kom att publiceras i Holmgrens namn. På ena obelisken framför Nordiska museet finns ett exempel på hans diktande inristat; "Den dag kan gry då allt vårt guld ej räcker att forma bilden av en svunnen tid". En gymnastikförening bildades för studenterna fysiska fostran och även ett särskilt sällskap, Philochoros, för att tillvarata gamla folkdanser. Holmgren han även vara ordförande i studentkårens skarpskytteförening. I den s.k. Verdandistriden -som i stort gällde studenternas önskvärda sedlighet- tog makarna kandidaternas parti, efter vilket hustrun senare berättade innebar att professorsfamiljen blev socialt utfrusen i Uppsala. Ungdomen och framtiden var emellertid på dess sida.
Leif Wallentinsson, Östergötlands länsmuseum, februari 2017
Källor:
Kyrkböcker för Västra Ny socken.
Bengt Uvelius, artikel införd i Läkartidningen 24-25/2016
A Frithiof Holmgren, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/13748, Svenskt biografiskt lexikon (art av Ragnar Granit), hämtad 2017-02-07.
Bilder/Bildtexter:
Bild 1: C M Ross. Porträtt av Frithiof Holmberg.
Bild 2: Lagerlundaolyckan 1875. Tillskriven Frans Dyring.
Bild 3: Ögonblicksbild från Gustav Adolf Hjerts avrättning på Lidamon 1876. Foto: Okänd.
Bild 4: Makarna Holmgrens hem i Uppsala, Villa Åsen. Foto: Okänd.
Författare:
Leif Wallentinsson
Inlagt av:
Östergötlands museum
Kommun:
Motala
Ort:
Västra Ny
Licens:
Licensavtal