Konsten att pumpa vatten

Att hålla gruvorna rena från vatten var förr ett så svårlöst problem att man hellre tog upp nya gruvor än följde kända fyndigheter mot djupet.

En enkel lyftpump har verkan till omkring sju meters djup, sedan begränsar naturlagarna sughöjden. För att komma runt problemet, började man under 1500-talet seriekoppla lyftpumpar. Kraftöverföringen skedde med hopfogade trästänger som till hundra meters djup eller mer hängde ner i gruvschakten.

I Frankrike byggdes år 1688 ett tryckande pumpverk som försåg springbrunnarna i Versailles med vatten. Detta pumpverk gick under namnet "la grande Machine". Det var omtalat och välkänt, säkerligen också av den unge Christopher Polhem och kan ha varit inspirationskällan till tryckverket i Hällestad, där tidigare känd pumpteknik blev svår att tillämpa eftersom gruvan stupade snett ner i berget.

År 1692 var Christopher Polhem ung och oerfaren. Han hade varit förföljd av motgångar men hade till sist fått sitt välförtjänta genombrott. Han blev därav måhända en smula övermodig. När han beslöt prova sin idé i Hällestad Storgruva, såg han möjligheterna, men underskattade de fysiska begränsningarna. Därför slutade försöket illa.

Bilden visar seriekopplade sug och luftpumpar, som drivs av ett vattenhjul. Tekniken infördes i Sverige år 1600 av tysken Christoffer Klemm, Konstmästare vid Falu gruva.