Jordhunger, halvsvält och nyodlarslit
Från mitten av 1700-talet började innevånarantalet i vårt land öka för att vid sekelskiftet accelerera till en punkt då den brukade jorden nätt och jämt kunde producera spannmål nog för att mätta en växande befolkning. Vissa år rådde närmast hungersnöd.
Varje tänkbar odlingsmöjlig jordplätt i skogen togs då i anspråk som åker och kåltäppor. Först på 1860-talet bröts trenden. Industrialismens genombrott tillsammans med utvandringen till Amerika räddade våra förfäder från halvsvälten.
Torp och backstugor övergavs. Den sist uppodlade och ofta minst bördiga jorden återgick först till skogen. Utläggning av jord och nyodling förekom dock parallellt långt in på 1900-talet. Svedjebruket tillämpades länge även i Östergötland, men redan i Finspångs Styckebruks skogsordning från 1851 ålägges de som svedjar, att så barrträdsfrön tillsammans med rågen på svedjorna.
På 1930-talet började skogen betesfredas. Åborna måste anlägga kulturbeten, vilket i skogsbygden upplevdes som en katastrof och ett tecken på jordens nära förestående undergång.
Från det gamla Finspångs Styckebruks arvtagare, där redovisning och statistik åtminstone periodvis blivit omhuldad med exemplarisk noggrannhet, vet vi att det under åren 1928–1964 nedlades 190 arrendeställen varigenom jordbruksarealen i skogen minskade med 2.800 hektar åker, förutom arealen tidigare betade hagmarker, vilka också omfördes till produktiv skogsmark. Den sammantagna omställda arealen uppgick under tidsperioden till 5.300 hektar. Totalt ökade därmed företagets produktiva skogsmarksareal med nära en fjärdedel.
Det var en stor omvandling av kulturlandskapet, som nu icensattes. Hagmarkerna i sin gamla form, som ett uttryck för en extensiv markanvändning försvann. Onekligen gick därmed ett utomordentligt vackert landskap förlorat.
Man kan inte få allt här i världen. Välfärden fick i detta fall betala sitt pris i form av förlorade skönhetsvärden.