Skogsbranden i Brevik år 1826
Bönderna i Stora och Lilla Brevik var förälskade i samma kvinna. När bonden i Lilla Brevik under själva midsommardansen kom underfund med att han blivit brädad av grannen, beslöt han hämnas. Han övertalade sin dräng att öppna draghålen på en mila som rivalen hade färdigkolad vid en plats som kallas "Trippatre". Milan började brinna. Elden spred sig och ett par tusen hektar skog förstördes. När den skyldige drängen insåg vad han ställt till med, dränkte han sig i en av skogsgölarna.
Skogsbrändernas betydelse för skogarnas ekologi har haft en fundamental betydelse. Vetenskapliga fakta beskriver en biologisk process. Berättartraditionen ger samma historia mänskligt innehåll.
Är historien sann? Kan den dokumenteras? En jättebrand har verkligen rasat från Trippatre norrut, brandåret var 1826. Spåren efter branden kan ännu skönjas i terrängen.
Men bönderna på de två Breviksgårdarna var enligt kyrkboken välfrejdade familjefäder och inga drängar dränkte sig det året i skogsgölarna. Här har legenden fel. Men andra fakta kan dokumenteras.
En augustidag år 1826, fanns följande notis införd i Norrköpings Tidningar:
"Skogseldar rasa ännu på Kolmården och då skymningen inbryter upplyses norra horisonten genom skenet därav."
På en samtida karta över Brevik finns brandområdet inritat. Branden började på den plats historien utpekar och spred sig norrut. Försommaren hade varit ovanligt torr. I kyrkorna hade "förbudet mot olovligt svedjande" blivit uppläst, men fått dålig efterlevnad, vilket bevisas av, att Bråbo Härads Kronolänsman på hösten instämde ett flertal bönder och åbor från Simonstorp och Kvillinge, misstänkta för "olovligt svedjande".
Alla anklagade, utom en, blånekade och han hade ingen skuld i Breviksbranden. Denne ärlige bonde förklarade, att när han svedjat sin hagmark och insett, att elden skulle sprida sig hade han plockat ner gärdsgården och släppt ut elden genom gluggen. Därmed hade ingen skada skett, menade den tilltalade. Rätten tyckte annorlunda och dömde svedjaren till böter. Simonstorpsbönderna, som skulle stå till svars för Breviksbranden klarade sig bättre. De hade till tinget anlitat ett talfört ombud, som skötte sitt uppdrag väl. Tingsnotarien sammanfattar förhöret, som rörde Breviksbranden med orden:
"…och på väl hundrade sätt förklarade sig Gästgivomannen Erik Wettergren för alla dessa i Simonstorp boende…"
Brandorsaken i Brevik förblev därmed höljd i dunkel fastän många Simonstorpare förmodligen visste vem, som var skyldig. Misstanken härom stärks, då man ur sockenstämmans protokoll tre år senare kan utläsa hur frälsekogvaktaren på Uddnäs i ett annat sammanhang vädjar till bönderna att avhålla sina drängar från tjuvjakt och påpekar:
"…huru oberäkneliga förluster kunna uppkomma genom ovarsamt skjutande, hwarpå 1826 års skogsbrand lämnar ett varnande exempel."
Det var måhända så Breviksbranden började: En tjuvskytt smög omkring i försommartorkan. Han avlossade ett skott och en glöd från bössans förladdning tände torrt ris. Elden spred sig och utvecklades till den största olyckan i mannaminne. Tidningsredaktören summerar:
"Det är beklagligt, att så många varnande exempel icke allmännerligare verka den försiktighet, som enklaste eftertanke borde föreskrifva och att människan behöver erfarenhet av egna begångna olyckor, för att lära vad hon icke kunde av andras."
