Svedjebruk – ett uråldrigt sätt att nyttja skogens möjligheter
På 1640-talet uppger beskattningslängden för Hällestad bergslag, att en icke föraktlig del av bergsböndernas råg odlas på svedjeland.
Denna odlingsform började motarbetas på 1600-talet, när bergsnäringen krävde företrädesrätt till skogarnas avkastning. Med 1647 års skogslag tog myndigheterna krafttag. Allt svedjande förbjöds för annan orsaks skull än sådan nyodling, som syftade till upptagning av åker för permanent bruk.
Men tillskotten av skördar från svedjorna var för allmogen omöjlig att avstå från, i en tid då halvsvält var ett normaltillstånd för större delen av befolkningen. Till yttermera visso låg gårdarnas utsädesmängd till grund för beskattningen och det utsäde odlaren sådde på svedjeland, kunde myndigheten svårligen beräkna. Skörden från skogarna hamnade utanför skattemyndighetens insyn. Svedjebruket levde envist kvar i skogsbygden.
Så sent som år 1802 har en märkbart irriterad prästman i Risinge socken avgivit följande yttrande med anledning av infordrad uppgift om utsädesmängden i församlingen:
Det fanns emellertid en variant av Svedjeland, som blev godtagen av bergsbruket och därför praktiserades långt fram i tiden. Den metoden kallades "det småländska sättet" och bestod i att de fällda trädstammarna kvistades och kolades innan ris och avfall brändes. Därefter rågodlades svedjefallen och gav slutligen, som bonus några somrars mulbete, innan skogen ånyo tog tillbaka svedjan, när en ny generation kolskog växte upp ur sotet.
På sveden odlades ursprungligen "Finnråg", som är olik den råg som odlas i vår tid. Finnrågen "bolade", vilket innebar, att flera strån växte upp ur samma sädeskorn. Finnrågen kunde därför planteras glest, mellan stubbarna i svedens stenskravel.
Såningsmannen vårdade ömt sitt värdefulla utsäde. Sagan säger, att den förste svedjefinnen förde med sig sina rågkorn i en snusdosa av näver. Svedjebondens tumregel för rågsådden löd:
"Så sju korn på ett kalvskinn!"
