En vägfarares farofyllda färd genom urskogen

Det var sällan med avsikt att skildra triviala ting, förfädren doppade gåspennan i bläckhornet. Men det fanns en man, som på ett levande sätt, ofta och utförligt berättade om allt han såg.

Den mannen var vår store naturvetare Carl von Linné!

"Vägen var sten på sten med stora trädrötter. Däremellan voro djupa hålor fulla av vatten. Trädkvistarna hängde uti ögonen var jag reste, helt fulla av regn. Där som smala björkar stodo, voro de nedböjda, att man för dem med största möda måtte komma fram. Bäckarna som runno här och där, voro rätt djupa och broarna över söndermultnade, att man med livsfara satt på en stapplande häst.

Skogen stod full av stora tallar helt fåfäng, ty ingen gör hus av honom och av ingen ätes han. Mig tyckes, att han kunde göra (bättre) tjänst, om beck och tjära brändes av honom. På de torrare platserna, varest stora tallar växte, lågo skönaste timmerstockar vilka blåsten kullkastat, ända längs, tvärs för, på sides etc., att man för dem knappt framkomma kunde. Detta land kom mig före som domicilum Pans."