Stormaktstidens skogshushållning
På 1600- och 1700-talen klagade bergsnäringen över skogsbrist, vilket mest var ett utslag av konkurrensen järnbruken emellan, ty någon mil bortom byarna susade sjumilaskogarna orörda.
I efterhand vet vi, att det samlade bergsbruket under stormaktstiden aldrig utnyttjade mer än några få hundradelar av Sveriges totala skogs till gångar, vilket inte motsäger det faktum, att de närmast bygderna belägna skogarna blev hårt avverkade. Vi vet också, att den förmenta skogsbristen mest bestod av fysiska svårigheter, att förse järnbergslagens hyttor och hamrar med tillräckliga mängder träkol.
Den tidiga produktionstekniken krävde träkol, men träkolen tålde inte de omilda transporterna på den tidens urusla vägar. Kolen kunde därför inte fraktas långväga, vilket indirekt blev anledningen till, att skogen inom hyttor och hamrars närområde avverkades skoningslöst. Sönderhuggna skogar bredde ut sig i smältugnarna och järnbrukens närområden, men längre bort stod gammelskogen kvar, ofta hårt skattad på timmerträd, men ändå tämligen orörd.