Bygdereservatet Skogstorp
Livet i skogsbygden förvandlades bara obetydligt fram till första delen av förra århundradet. Ännu under 1940-talets ofredsår var det en stor fördel, att kunna odla egna livsmedel. När avspärrningarna släppte förändrades livsvillkoren snabbt.
Uttrycket "flykten från landsbygden" fick innebörd. Flyttlassen rullade. Byggnaderna på skogstorpen revs och timret blev bränsle i värmepannor och kakelugnar. Till en början agerade myndigheterna defensivt. Det blev tillåtet att lägga samman jordbruksenheter, men tidigare åkermark fick ännu på fyrtiotalet inte planteras med skog. Den paragrafen blev emellertid snart nog otidsenlig och granskogen tog därefter i ökande takt tillbaka de åkertegar förfäderna brutit och dikat med så stor möda och framtidshopp.
Drömmen om sommartorpet lät ännu som ett dåligt skämt eftersom minnet av torparens omänskliga slit låg så nära i tiden. Fiskebybolagets ledning var väl medvetna om, sin medverkan i en process, som skulle innebära, att en för eftervärlden viktig länk i förståelsen av skogsbygdens historia gick förlorad. Man beslöt då, att avsätta det gamla Finspongsbrukets sista genuina dagsverks- och kolartorp som bygdereservat. Tegarna blev endast delvis igenplanterade. Möbler som den sista torparfamiljens ansåg sig kunna undvara inköptes och torpet återställdes så gott sig göra lät i sitt ursprungliga skick.
De sista torparna på Skogstorp 1917–1958 Karl Pettersson, född 1874, hustru Alma, född 1893.
Livsvillkoren på ett torp i skogen så som de verkligen gestaltade sig för dem, som en gång levde där, kan vi numera svårligen föreställa oss. Det var en tillvaro utan alla bekvämligheter, utan elektricitet, utan annan tillfartsväg än en gångstig och med en i torrtider sinande öppen källa som enda vattentäkt. Vid Skogstorp får man en antydan om denna verklighet.
Som återbilden i en gammal spegels krackelerade kvicksilverskikt, framträder i Skogstorp konturerna av den livsmiljö, där de allra flesta ibland oss har sina rötter. Närmare denna försvunna värld, kan man knappast komma än vid ett besök på Bygdereservatet i Häradstorpsskogen. Skogstorp är ett unikt minnesmärke. En plats för stilla eftertanke.
Välkommen dit!
Bröderna Pettersson på Skogstorp Oskar född 1914, Erik född 1920, Gösta född 1917.
Det är för oss nästan omöjligt att förstå hur folk förr kunde klara sig genom livet med så få tillhörigheter. Hur aktsam man var om sina ägodelar framgår av att finhatten, som tant Alma bär på fotografiet överst, använde hon fortfarande, då hon 35 år senare tog bussen till Finspång. Det är med den bilden i minnet, man ska läsa nedanstånde utdrag ur en bouppteckning.
