Denna webbplats använder cookies för att fungera bättre. Genom att surfa vidare godkänner du dessa cookies. Mer detaljerad information om vilka cookies som används.


Utedass

"Att vilskita"

Det finns ord som försvinner ur språket, därför att det begrepp ordet står för inte längre har någon täckning. Ett sådant ord är verbet "Vilskita".

På den tiden då folk på landsbygden arbetade och slet för livets nödtorft från arla morgon grydde tills sena skymningen sänkte sig, betraktades det rent av som syndigt, att räta på ryggen längre tid än den korta stund som gick åt för att spotta ut snusbussen och lägga in en ny. På den tiden behövdes legitima ursäkter och godkända kryphål för att erövra tid för välbehövlig eftertanke till kroppens vila och själens läkedom. Det behovet kunde torparens dräng tillgodose genom att vilskita. Han satte sig på dass i lugn och ro och inte ens samvetets röst kunde fördärva vilostundens stillhet. På dass satt torpardrängen legitimt och slutprodukten blev torpartegens bästa näring.

På Skogstorp har inte dasset använts för sitt rätta ändamål sedan femtiotalet. Solen skiner. Trädgårdssångaren pladdrar. Gulsparven räknar till sju.

Inramad av dörrkarmens väderbitna lister, ser "vilskitaren" framför sig ängens prunkande blomsterflora. Här strax inom hankagärdsgårn har några av ängens numera rödlistade blomster fått en fristad. Dasset är platsen för en stunds stilla eftertanke.

Harry Martinson skriver: Gläntorna i Nordens skogar försvinner. Folk vill inte längre bo i skog och då dör gläntan. Den dör av liv. Skogen, för det mesta granskogen träder på, vandrar in: Goddag nu är vi här allesammans.

Om Kulturarv Östergötland

Kulturarv Östergötland
är ett uppdrag från
Region Östergötland som drivs av Östergötlands museum



Logo ÖM

Besöksadress:
Raoul Wallenbergs plats

Postadress:
Box 232
581 02 Linköping


Telefon: 013-23 03 00

Epost: Kulturarv Östergötland

Translate

Use Google Translate to translate this website into your language:

Följ oss på:

Facebook    Facebook

Instagram