Malmen från Storgruvan var den förnämsta

Insprängt i urberget av gnejs och granit slingrar sig genom norra Östergötland en formation av leptitiska bergarter. Det är dessa bergarter som innehåller järnmalm. De malmförande bergen kring Malmstorp ligger som en separat kropp vid sidan av huvudstråket.

I alla tider har bergsmännen letat efter nya malmfyndigheter. I Storgruvans närhet finns ett trettiotal dokumenterade gruvschakt eller skärpningar, som de påbörjade brotten kallades, innan de visat sig så givande att de förtjänade benämnas gruvor. Storgruvans malm var ovanligt rik och fri från föroreningar. Andra malmer i trakten har innehållit svavel eller fosfor, som gjorde tackjärnet otjänligt till vidareförädling. Storgruvans malm består av ren högklassig magnetit även kallad svartmalm.

Den bergart som hällestadmalmen ligger i är mer lättvittrad än det omgivande gråberget. Under de miljontals år som gått sedan bergarten bildades har därför det malmförande berget vittrat snabbare än den omgivande gnejsen och graniten. Gruvorna kring Malmstorp ligger därför lågt i terrängen. Ofta mitt emellan urbergsryggarna i en kärrkant.

Vatteninflödet i gruvorna har alltid utgjort ett svårbemästrat problem för bergsmännen vid Storgruvefältet. Ofta har man på grund av den så kallade "Vattudrakten" fått överge gruvorna innan malmen var utbruten. När det senare uppstått malmbrist har man gång efter annan försökt tömma tidigare övergivna gruvor när man trott sig veta att malm fanns kvar i schakten.