Storgruvan
Storgruvan såväl som alla andra gruvor i Hällestad bergslag är i vår tid vattenfyllda. Vill man idag få en föreställning om den sjudande aktivitet som en gång rådde måste man ta trehundraåriga kartor och beskrivningar till den egna fantasins hjälp, för att måla en bild av livet vid Gruvbacken.
Storgruvan upptäcktes under en epok då risken för malmbrist oroade bergslagen. Antagligen påträffades malmådern på ytan av berghällen men började snart stupa "donlägigt". Fyndigheten gick med fyrtio graders lutning in i urberget. År 1655 inträffade ett svårt ras. Berget hade av ivriga bergsmän bearbetats alltför oförsiktigt. Hällestad Storgruva sträckte sig slutligen 200 meter in i berget och nådde ett vertikalt djup av närmare 130 meter. Nere i bergrummen var höjden mellan golv och tak 30 meter.
Brytningen upphörde år 1702. Drygt 30 år senare då malmbristen åter var akut gjorde man ett gigantiskt men misslyckat försök att återigen tömma gruvan från vatten.
Slutligen har man med hjälp av en så kallad "eld och luftmaskin" försökt länspumpa gruvan en sista gång år 1825. Man bröt då omkring 300 ton malm, men nådde aldrig ned till fyndigheten i gruvans botten.