Tidsbilder från 1700-talets gruvmiljö
Kontrollen över bergsbruket utövades av Bergskollegium. Dess tjänstemän upprättade gruvkartor. Kartorna liknar små häften. Blad för blad kan man "bläddra" sig ned i underjorden. Idén påminner om vår tids sofistikerade skivröntgen. Sådana kartor finns bevarade från Hällesta Sör- och Storgruva.
På bilden tycker man sig känna igen Sörgruvan. Här är det konstnärens fria upplevelse av bergarbetets dramatik som skildras med kopparstickeln som redskap fjärran från gruvingenjörens exakta mätmetodik.
När bruksägarna, i de fina salongerna skulle beskriva bergsbruket för sina middagsgäster krävdes andra bilder. Berömda konstnärer inkallades för att framställa kopparstick, som visade gruvan som en söndagsutflykt.
Bilden visar Sörgruvekartans understa flik. Dagbrottet är framställt i genomskärning med största möjliga tekniska exakthet.
Den tredje bilden är en målning i ord framställd av den då 27-årige Carl von Linné. Under sin dalaresa hade Linné kommit till Falun. Eftersom det var Linnés ambition att se och beskriva det mesta, följde han aningslöst med ner i gruvans innandöme. Linnés dagboksanteckningar, när han åter befinner sig i dagsljuset andas den fasa, vi alla känner, när vi just vaknar upp ur en gastkramande mardröm. Den unge vetenskapsmannen hade mött våra förfäder gruvdrängarnas vardagliga arbetsmiljö.
Ögonvittnesskildringar från gången tid
Någon skildring av interiören i Hällestad Storgruva då gruvan var i drift, ska vi sannolikt aldrig påträffa. Men det finns berättelser från andra, liknande gruvor, som bröts under samma tidsperiod.
Carl von Linne fick under sin resa i Dalarna år 1734 följa med ner i Falu Gruva och ger därifrån en förfärad bild av gruvarbetarnas arbetsförhållanden:
"Ner i gruvan kommer man på trästegar av tjugo stegs längd, sviktande under nedklättringen då de endast ha stöd i sin ena ända. För att kunna se har man bloss, som man för att få händerna fria, bär i munnen. Uti dessa mörka av solen aldrig skådade rum arbeta människor i sin fördömelse. Sot och mörker omger dem på alla sidor, stenar grus, frätande droppar, rök, damm och hetta överallt. Ras som ögonblickligen kan förgöra dem, kan de vänta vart ögonblick.
För munnen hänger en ullen lapp, att röken och dammet ej alltför hoptals måtte insupas, svetten rinner ur dem , som vatten ur en ullpåse. Helvetets hela uppenbarelse finns här inför ens ögon.
Ett annat ögonvittne berättar:
"Härtill kommer det dova ekot, röken från elden inunder oss i det djupa schaktets botten och den rysliga dager som sprider sig kring den branta bergväggen. Ofta måste man på snedden följa stegen åt och har inte mer än ett tunt fotsteg att kliva på. Fotstegen äro hala och till större delen täckta av is, varför händerna nästan stelna av köld, så att man med möda kan hålla sig fast."
