Denna webbplats använder cookies för att fungera bättre. Genom att surfa vidare godkänner du dessa cookies. Mer detaljerad information om vilka cookies som används.


Kolmila

Kolningsmetoder

Det gamla kolningssättet

När 1500-talets bergsbönder "brände" träkol till sina smälthyttor, hämtade de kolveden i urskogen.

Hur grova träden än var måste de fällas med yxan, som var skogsarbetarens enda arbetsredskap. Stockarna, som skulle kolas var ofta så grova, att ingen orkade resa dem på ända. Veden kolades därför liggande i travar. Stocklängder om 7 till 8 meter förekom och travarna kunde vara mer än 20 meter långa.

Liggmila med balkbro efter C.D. v Uhr 1813

En olägenhet med "liggmilorna" var svårigheten att få en lufttät täckning av travarnas långsidor. Problemet löstes genom att man byggde väggar av klent virke strax utanför stockändarna och fyllde mellanrummet med tätt packad "stybbe".

Detta kolningssätt kallades: "Liggmila med balkbro". Det var förmodligen den mest använda metoden före valloninvandringens första fas i början av 1600-talet.

 

Den nya metoden

När vallonerna kom införde de sin egen i hemlandet utvecklade kolningsmetod. Svenskarnas liggmilor förkastade vallonerna alldeles. De menade att kolen från liggmilorna höll en undermålig kvalitet.

Kolmila i Simonstorpsskogen 1914

Svenskarnas kol brinner som halm i masugnarna, skriver en av Louis de Geers handgångna män. Liggmilorna blev snabbt omoderna. Den förnämsta orsaken var sannolikt att förutsättningarna för kolningsarbetet hade förändrats. Urskogen i bergslagen började ersättas av klenare skog. Virket var mycket lättare att hantera än tidigare och resmilan blev därmed mera ändamålsenlig än den gamla metoden.

 

Kolningsförloppet i en resmila

En resmila består av stockar resta på ända kring en mittstång. I milans mitt lämnas en lodrät kanal, som går genom milan ner till marken. När milan "stybbats" tänds den genom att glödande kol stjälps ner i mittkanalen. Då elden bitit sig fast, fylls kanalen med mer ved eller kol och täpps därefter igen. En eldpelare brinner nu i mitten av milan från botten upp till toppen.

Eftersom milan har en lufttät beklädnad av stybbe, måste man nere vid marken öppna draghål i det täta höljet för att milan inte skall kvävas. Högre upp på sidorna sticker man upp andra hål, "rymmare" genom vilka de vattenångor som bildas när veden torkar slipper ut.

Resmila

Drag och rökhål avpassas så, att den inströmmande luften endast når yttersidan av "eldpelaren" som efterhand utvidgas till en solfjäderformig kolningszon, där temperaturen är så hög, att veden förkolnar. Kolningen börjar vid temperaturen 250 grader. Hettan ökar efterhand och kan nå 700 grader.

De flyktiga ämnen som ingår i veden förbränns och lämnar energi till kolningsprocessen. Efter kolningen har milans volym minskat till hälften och tyngden till en tredjedel av den okolade vedens vikt.

Genom att iaktta färgen på röken ur "rymmarna" och flytta dessa nedåt allteftersom kolningen framskrider, reglerar kolaren processen och styr kolningen genom milan tills all ved är utkolad.

Kolmila i Simonstorpsskogen omkring 1900.

Om Kulturarv Östergötland

Kulturarv Östergötland
är ett uppdrag från
Region Östergötland som drivs av Östergötlands museum



Logo ÖM

Besöksadress:
Raoul Wallenbergs plats

Postadress:
Box 232
581 02 Linköping


Telefon: 013-23 03 00

Epost: Kulturarv Östergötland

Translate

Use Google Translate to translate this website into your language:

Följ oss på:

Facebook    Facebook

Instagram